När vi kommit in efter första skidturen visade min iFån detta. Känns lite fel att den skulle vara överhettad efter några timmar i jackans ytterficka. Lite så som jag känner mig just nu. Mossig i huvudet, snorig näsa och trött i kroppen. Trodde jag var på bättringsvägen men efter att ömsom svettas och frysa med Lilltjejen i backen för att sedan komma in och frysa och sedan bege sig ut och svettas igen var det kanske lite för mycket begärt. Skrutt.

Likväl blev det en sväng under förmiddagen idag. Svetten rinner längs ryggen medan man pular med selen och dubbelvikt föser henne framåt i liftkön. Som tur var inte mycket till köer men för en tjej som inte lärt sig bemästra balans med fötter fastspända i skidor är det inte så lätt. Man förstår hennes frustration när också rörligheten är begränsad av klädeslagren under overallen. Men hon kämpar på och väl genom liftprocessen och på väg nedför går det jättebra med mamma och i år också pappa hållandes i tömmarna (läs selen).

 

Lite skralt med snö när vi kom men inatt och under dagen har det snöat bra så det nu inte bara ligger i de av kanonerna understödda backarna. Kunde spänna på oss skidorna och glida rakt ut i pisten.

Nu är majoriten av sällskapet nere och bowlar medan jag och Anna tar det lugnt i stugan. Jag vill ju att Lilltjejen ska åka så mycket som möjligt när vi nu kan så jag återhämtar mig när jag nu har chansen. Annars känner jag inte att jag bidrar särskilt mycket till sällskapet i år. Inte mycket generellt med den äldre generationen kvinnofolk här just nu för den delen. En lider av extremt lågt blodvärde, en annan har någon förkylnings/allergikombo och så jag med mitt snörvel och mosiga sinne. Ändå får vi ihop måltider till alla och samsas i köket efter bästa förmåga. Kan inte låta bli att undra om vårat manfolk skulle göra detsamma under liknande omständigheter. Vi kan ibland gnälla att vi saknar initiativförmåga från männen, men vi är banne mig riktigt värdelösa på att faktiskt ge dom chansen och framför allt släppa kontrollen. Vi ska vara så förbenat duktiga hela tiden för att sedan klä på oss martyrmanteln. Johan kan dock vara bra på att säga ifrån ibland och beordra mig bort från duktigheten och kontrollbehovet. Därför sitter ju nu här och bara är istället för att försöka uppbåda energi och entusiasm för att bowla. Duktigt va?