Jag kan ingenting om bilar. Är inte intresserad av bilar. Jag tycker bara om att köra dom. Så jag har ingen aning om modell eller sådant. Men den var röd. Och den lät så mycket att det inte direkt är en bil man konverserar i under färd. Jo, och så gick den fort. Väldigt fort. Jag erkänner att det var kul, rent av riktigt häftigt. Förlåt Gulingen. Du ska veta att detta bara sker helt utan eget initiativ. Jag bara hoppar på när det erbjuds. Fast det låter ju inte så mycket bättre. 

 

Efter denna avbön är det bara att konstatera att det inte varit fråga om någon rivstart (kunde inte låta bli) på jobbet. Då industrisemestern och allmänna nedstängningen av Volvo ännu råder ekar parkeringar och landskap synnerligen tomma. Majoriteten är nog konsulter som upprätthåller minimal verksamhet till stiltjen är över.

 

Byter ämne.

Jag skulle vilja påstå att jag är introvert. Kollegorna på jobbet tror inte riktigt på det, men de kanske blandar ihop begreppet introvert med blyghet. I vilket fall upplever jag ibland att min ovilja och av detta begränsade sociala tillvaro ger lite besvärliga konsekvenser. Jag behärskar inte tekniken att umgås! Det är rätt enkelt och självklart. Tränar man inte så tappar man till slut förmågan. Jag finner mig osäker och nästan hela tiden febrilt funderande på vad jag ska säga och hur jag ska säga det. Om jag ens kommer på något alls utan bara stirrar blint i min tomma hjärna. På så sätt är jag en tacksam lyssnare. Om jag bara kunnat bibehålla fokus och intresse av vad personen eller personerna säger.

Många gånger kommer jag på mig själv att försvinna iväg, för att sedan oförskämt avbryta för något eget infall. Det är en egenskap jag verkligen ogillar hos mig själv, min förmåga att ibland avbryta människor. Antingen för att jag inte finner diskussionen givande för mig eller inom arbetet relevant för ämnet.

Ett annat problem, om man nu skulle kunna kalla det problem. Jag föredrar att vända på det till en fördel istället, är hur jag med mitt ointresse av kaffestunder, fredagsfikor och långluncher missar skvallret och svängarna som försiggår på jobbet. På så vis förblir jag en (lyckligt) ovetande neutral part som sällan tar ställning eller har åsikter om vad det nu kan vara. Jag känner inte ens till dom! Bra ibland, kanske mindre bra ibland när den där sociala samvaron också kan innebära visst nätverkande som underlättar på en arbetsplats där just kontaktnätet är av stor betydelse för den dagliga verksamheten. Kanske därför jag också blir sittande där, febrilt funderande över saker att säga eftersom jag inte varit med från början och egentligen i grunden inte riktigt bryr mig.