Johan suckade när jag igår avslöjade att jag skulle lämna Lilltjejens urvuxna regnkläder på dörren hos en mamma som efterlyst sådana att köpa. Då jag redan packat dom för att lämna till återvinningen tyckte jag hon kunde få dom. Jag skulle inte bara ge bort dom utan också leverera. Det var ju ändå nästan på vägen till jobbet?

 

Mina kollegor fick något skeptiskt medlidsamt i blicken när jag vid tillfälle vädrade mitt senaste bryderi. Jag hade hakat upp mig på en detalj efter bankbesöket förra veckan då bankmannen, eller snarare bankkvinnan (säger man så när det är en kvinna?) meddelade att vi inte längre var förmånskunder utan premiekunder istället och därför kunde få ytterligare ränterabatt på lånen. Anledningen var våra höga löner. Det är ju trevligt förstås, men jag hakade som sagt upp mig på detta orättvisa faktum. De som tjänar mindre krävs alltså på högre ränta än de som tjänar mer. Så orättvist! Ännu ett system som gör de rika rikare.

Kollegorna himlade med ögonen upp i bakhuvudet och gav mig fiktiva klappar på huvudet. "-Har du inte förstått ännu att livet faktiskt är orättvist?"

Johan bara suckade (händer ofta tycker jag) och försökte förklara med den rösten att bankerna inte är några välgörenhetsinrättningar och självklart fjäskar för dem som har kapital att förvalta hos dom. Kanske jag motvilligt fattar grejen men tycker ändå det är orättvist. Inte för att jag har lust att höja vår ränta av sympatiskäl men kanske tycka att alla kan få lika hög/låg i alla fall?

För att vara en enligt mig cyniker som sällan förvånas av något som människan hittar på är jag ändå synnerligen naiv och godtrogen. Och ja, kanske lite för snäll också.