Efter bastun
Jag hade några uppdrag innan den sedvanliga storhandlingen. Bikini och kläder. Johan ringde efter en kvart för att kontrollera att jag inte provade träningskläder. Eller träningsskor för den delen. Har ju en förmåga att hamna på dom avdelningarna, framför allt när jag känner noll motivation för faktiskt uppdrag. Finns det egentligen någon som tycker om att köpa bikini? Stå där i provhytten vars vita sken har förmågan att få en att känna sig än mer avklädd i de provade tygstyckena. Att man välsignats med bredd över axlarna istället för höfterna, lika lite midja som byst och rödflammig nuna efter pormaskklämningen man inte kunde låta bli i det skarpa ljuset gör inte utprovningen lättare.
Jag tycker jag förtjänar lite heder för självkontroll och självinsikt. Jag insåg att jag behövde proffshjälp och gick till en sådan där liten butik med enbart under- och badkläder. Där en bh kostar som en PT-timme och varje bikinidel motsvarar en huvudrätt på Sjömagasinet. Ganska sjukt för lite tyg. Det var jag ändå beredd att ta för behållningen av vad jag förutsatte var en kunnig expedit. Jag blev inte besviken. Drygt en timme senare lämnade jag butiken men en färg jag aldrig trott jag skulle gilla. Också Johan blev förvånad över valet, tills han fick se den på. Phu!
Han och Lilltjejen körde klädsim och livräddning på simskolan medan jag slutförde shoppingturen med en kjol(!) och veckoproviantering. Lite sen lunch och så drog vi tjejer till Lekstaden i Kungälv där massor av lek väntade med Marcus. Det var med nöd och näppe hon höll sig vaken på vägen hem.
Det strålande vårvädret på utsidan var trolig orsak till det betydligt färre antalet besökare både där och Vattenpalatset. Soltörstiga föräldrar tog ut sina vinterspröda telningar en dag som denna medan vi stannade inne. Perfekt! Några minuter hade de till och med hela leklandet för sig själva.
Sol fick Lilltjejen igår. Resterna av den i alla fall då vi gick ut och kastade lite freesbee efter middagen. Johan mossrev resten av gräsmattan medan vi var i Kungälv förresten. Känns också som en hopplös kamp, mossan på framsidan och Parksliden på baksidan. Plattlägga baksidan och gräva pool på framsidan?
Imorgon flyttar Knatteskutt utomhus för de tre sista tillfällena. Hoppas vädret håller i sig. På fredag väntar en ny utmaning på jobbet. Min chef Nicklas ska vara ledig så jag fick frågan att hoppa in och vara acting för honom! Denna och några kommande fredagar framgent har jag fått förtroendet och möjligheten att prova på den rollen. Superdelux-mjuk variant förstås, det vill säga alldeles lagom för mig. I princip mest att om nödvändigt skyffla eller jaga information upp och/eller ned. Ingen stor grej för många men spännande för mig. För mindre än ett år sedan fanns det inte i min värld att föreställa mig i en chefsroll. Aldrig i livet. Näpp. No way. Vaktansvaret jag hade när jag bodde i Stenungsund ett halvt liv sedan räknas inte. Jag har alltid varit nöjd med att vara "vanlig" anställd. Har haft mina arbetsuppgifter och varit fullt nöjd med de utmaningar och det ansvar de inneburit. Karriär eller högre mål har aldrig varit något viktigt eller intressant för mig. Så länge det känns meningsfullt och givande för mig är jag nöjd.
Så får jag erbjudande att delta i mentorsprogrammet och får en mentor som inspirerar och stöttar. Jag får förfrågningar från Nicklas och plötsligt har helt nya tankar slagit rot och fått fäste. Jag har aldrig sett mig som en chef eller tilltalats av tanken på att vara en. Snarare undrat hur man kan vilja vara det av annan anledning än lönemässiga. Framför allt är det personalansvaret som är avskräckande. Att hantera människor som det förväntas och krävs av en chef rimmar illa med min introverta sida. En sida mina kollegor inte alls känner igen mig i. Tja, jag gillar mina kollegor och kan faktiskt uppföra mig hyfsat bland folk ibland.
Men min skepsism till trots så är fröet sått och förtroendet smickrar och utmanar mig. Jag vet ju de facto inte hur det är att vara chef så när jag nu får möjlighet att prova på ett sådant här snällt sätt är förutsättningarna de bästa. Man vet ju inte förrän man provat.
Kommentarer
Trackback
