Jag har ju vid flertalet gånger ifrågasatt varför jag fick möjligheten att komma med i mentorsprogrammet. Men jag kan inte annat än vara djupt tacksam för det när man dessutom får en mentor som är högt upp på R&D (research and development). Inför dagens tur till testbanorna i Hällered hade han lånat en Polestar, så vi lämnade Gulingen vid Ica i Lerum och ööörnade österut. Han har bland annat varit chef för testanläggningen så inledde besöket med lunch med nuvarande chefen innan en gedigen rundtur. Jag hade ingen aning om att anläggningen var så stor och omfattande. Ett eget litet samhälle mitt ute i skogen. 

Vårt lånade vrålåk tog oss runt på de mindre olika testbanorna där mentorn pressade på i kurvorna såpass att jag pendlade mellan förtjusning och illamående. Sedan fick den sträcka lite på sina 350 hästkrafter i den stora dryga sex kilometer långa huvudbanan. Swooosh, sade det genom de två kilometer långa velodromliknande kurvorna i 230 knyck, så kraftigt doserade att han kunde släppa ratten och bara låta den följa kurvan igenom. Weeeeee! Först nu börjar jag inse hur fort det faktiskt var. 230 km/h och den rackarns bilen hade ändå mer att ge!

När det var dags att lämna anläggningen och styra hemåt fick jag frågan om att köra. Vågade faktiskt inte, men när han senare frågade igen insåg jag att jag ju måste ta chansen. Hur många gånger får man möjlighet att köra en Polestar egentligen?

Fullkomligt livsfarlig bil, man känner ju inte hastigheterna! Men ååh så skön att köra, och kan bara säga att jag var tacksam för automatlådan. 

 

När han lämnade av mig gick jag direkt in i affären för att handla lite. Innanför entrén står en bänk och där hamnade jag, darrande i hela kroppen. Snacka om fördröjd adrenalinkick!

 

Jag kämpar för att ställa de rätta frågorna, formulera några frågor över huvudtaget i min överväldigade hjärna och känner mig som en okunnig femåring. Men jag säger det igen: Jag kan inte vara annat än djupt tacksam.