Ganska skönt att ha en sånär vanlig hemmakväll med middag, tvätt, bad av barn och laptop i knäet. Johan är nere på vallen och ser till att tonårsflickorna jagar boll.

När jag var på Bokmässan passerade jag en monter som proklamerade en författartävling. En novell av enklare slag och jag blev otroligt sugen att försöka. Sedan dess har jag haft i bakhuvudet att sätta mig och skriva men inte funnit tiden. När jag kommer hem från träningarna är det bara mat och säng som gäller. Startat datorn några gånger men varit för trött att faktiskt sätta mig. Skulle jag ta någon timme av sömnen skulle jag inte palla arbetet och sagda träning. Och det är ju bara när Lilltjejen lagt sig som det finns ro och möjlighet. Om två dagar ska bidragen vara inne så nu när jag faktiskt sitter för första gången sedan mässan finns ingen möjlighet i världen att skriva ihop en berättelse. Imorgon och fredag är det pass igen så hur mycket vilja jag än har räcker inte en enda kväll, eller ens natt. Hjärnan måste ju vara hyfsat med i alla fall.

 

Nu är klockan snart halv nio och jag längtar bara efter sängen. Det brukar inte bli mycket senare som vi går och lägger oss i detta hushållet. Kvällsmänniska har jag aldrig varit.

 

Fyllde en vattenflaska och drack till frukostmackorna imorse. Fick i mig hälften av vattnet. Drack vatten till middagen vilket nog är första gången någonsin. Johan kände efter om jag hade feber. Tvingade i mig glaset. Hade jag haft min vanliga svartvinbärsjuice hade jag druckit två glas till. Har en känsla av att min vätskebalans totalhavererat. Tycker det är äckligt med sådana där återanvända vattenflaskor som var och varannan har stående på sina skrivbord. Efter en dag vill jag ha en ny och hur ska det gå till? Blir ett evigt rännande till lunchutrymmet och engångsmuggarna från kaffeautomaten. Då jag inte dricker kaffe får jag väl bidra till den förbrukningen på det sättet istället. Tycker jag är svinduktig, ungefär i nivå med mina morgonjoggar. Tillfredsställelsen efter mitt vattendrickande är dock inte tillnärmelsevis lika stor som efter mitt lufsande i skogen. Morot eller piska, belöning eller skräck, endorfiner eller tandläkarborr är visst det enda som kan få mig att bokstavligen kliva ur soffan och dricka vatten. Är det ett tecken på dålig disciplin?