Ganska positivt intryck av releasen, framför allt muy thai låten. Finallåten nummer åtta var dock en riktig besvikelse. Alla jag frågade hade redan fått sina kit men inte jag. Varenda dag är dyrbar för att hinna plugga!

 

Hittade faktiskt också två vanliga toppar och grejer för att göra smällkarameller med Lilltejen. Satte mig också i frisörstolen för lite enkel trimning. Imorgon ska jag göra bättre ifrån mig på julklappsfronten. 

Tipsade Johan om (ännu) en klapp till mig. Hörde en intervju med Anders Norman om denna bok han skrivit. Känns definitivt inte som någon feel-good läsning men en av de där böckerna som hjälper en att få perspektiv på saker och ting. Som jag gillar.

Berördes när han berättade hur han vid första försöket att skriva bröt ihop och bara grät. Det tog några år till innan han var redo.

Den där Pigge skrev väl också någon bok om Tsunamin som tog hans familj? Men den har dock aldrig intresserat mig då jag fått, en säkert väldigt orättvis uppfattning att han bara slagit mynt av sin förlust. Jag själv skriver ju gärna för att bearbeta och få ur mig, nu längesedan dock vilket är positivt.

Men är rädd att Anders bok också kommer att väcka mycket frustration över byråkratisk stelbenthet och toppriden myndighetsutövning. Men å andra sidan. Kan någon myndighet vara förberedd på något liknande? Vilka förväntningar kan man egentligen ha? Är vi inte lite väl bortskämda i många fall? Sitter och pekar finger, kräver och vill utan ansats till eget ansvar. Vi har en växande offerkultur i vårt land som är skrämmande i mina ögon.

 

Lilltjejen fick en eftermiddag på Universeum med Johan. Helt apropå började hon prata om att åka dit så varför inte. Decemberlönen landar på kontot ungefär lika länge som mitt besök på mässan varade. Ett ögonblick.

 

Nicke nyfiken från ett håll och Frölundamatch från ett annat. Diskmaskinen ackompanjerar tangenternas klickande och jag börjar känna mig rätt trött i ögat. Första advent imorgon och planen är att jag ska bygga mitt livs första pepparkakshus. Har något grumligt barndomsminne av pappa som svär över det brända sockret i tidig barndom. De enda pepparkakshus jag kommer ihåg sedan dess är de som fanns hon kompisarna. Framför allt Jenny som varje år hade ett vackert litet hus intill trappans räcke i köket. Lika traditionsenligt krossades det till hennes födelsedagskalas kring nyårsafton och giriga småbarnsfingrar frossade glatt bland de dammiga bitarna. Hade man tur fick man en bit av taket med non-stop. Hade man otur fick man grovrensa grunden från bomull, men man var rätt nöjd ändå då det ju var så fräckt med smashat pepparkakshus.Imorgon blir det fuskvarianten med nyckelfärdigt hus. Känner att det kan bli nog så utmanande ändå.