Ett rejält oväder som sagt. Vägarna hem var bitvis täckta av vatten, forsade nedför backar och täcktes av ivägspolat grus. En mindre väg i Björsared bortspolad, en slamsugare här ett blåljus där. Översvämmade källare och en nöt som fått simma ur sin bil i Lerum. Rena stroboskopeffekten över himlen och tycker bara det är så fräckt! Alla naturkrafter är fräcka så länge man inte drabbas så illa själv. Huvudbrytaren löste ut och routern till Internet mördades. Då är det tur man har en gammal som back up.

En dyngblöt Brorsa kom in, så ynklig som bara en riktigt dyngvåt katt kan se ut. Johan plockade fram handduken.

 

Hm, jag tror Johan somnade inne hos Lilltjejen. Alldeles nyss traskade han rastlöst omkring i huset, för pigg för att ligga framför matchen i soffan. Så nu sitter jag här i fåtöljen med jobbiga hockeymatchljud jag inte orkar gå och stänga av. När jag vaktjobbade för IFK fick jag ju se detta sportsliga engagemang på nära håll och jag förstår faktiskt inte hur man kan bli så engagerad. Johan ligger i soffan och gormar, skriker instruktioner till spelare, korrigerar domaren och lyfter triumferande nävar. De där högljudda åthutningarna och ibland berömmen till spelare och domare från soffhörnet gör mig av någon anledning fruktansvärt irriterad. Jag menar, det är ju så dumt! Varför liksom? Det är ju inte precis som att domaren eller spelaren hör, eller om så vore bry sig ett jota. Totalt meningslöst. Det är nog denna meningslöshet som stör mig. På plats på en match kanske jag kan se en poäng där man sitter tillsammans och rycks med i stämningen och publiken man är en del bland. Men själv i hemmahörnet? Det är så dumt att jag inte ens kan bli förundrad över dess förekomst.

Nej, jag har ingenting som engagerar mig på det sättet. Kanske jag missar något? Kanske det handlar om just den där egenskapen att jag är ett ständigt känslomässigt neutrum. Blir sällan vansinnigt arg eller hysteriskt glad. Så där som mina tidigare psykologkontakter ansett att jag borde träna på att bli. Jag tycker jag har lätt att känna och bli engagerad, men kanske är det bara så ytligt som just lätt. Jag känner inte på djupet. Orkar inte engagera mig tillräckligt. Inte för sådana saker i alla fall. Jag engagerar mig i jobbet. Inte så mycket utrymme för det känslomässiga spektumet i den bransch jag av ödets nyck hamnat i. Tränar i och för sig ganska mycket på frustration och stresshantering. Kanske så man velat köra en förtvivlad näve i luften ibland eller lättat sträcka armarna i en världsomfamning. Men det är ändå väldigt långt ifrån de svordomar, glädjetjut, sorg- eller lyckotårar jag bevittnat i fotbollsklackens hetluft.

Vad skulle kunna engagera mig på det sättet? Går det egentligen att träna upp? Förmågan att känna, eller kanske snarare förmågan att våga uttrycka det man känner? Men för att kunna uttrycka måste man väl först inneha känslan? Hur tränar man upp en känsla? Jag måste hitta det som får mig att känna, får mig engagerad. Men ofrånkomligen kommer så frågan: Varför? Behöver jag det? Kanske. Saknar jag det? Nej. Men kan man sakna något man inte vet? Jag vet ju inte vad jag eventuellt går miste om. Går jag miste om något? Om att känna innebär att göra Johan sällskap i soffan för att vifta med knutna nävar och gorma åt en tv vete tusan. Men kanske jag bara ska ge sjutton i att vara så förbaskat rationell.