Ännu en kortvecka i möteshysterins tecken. Hamnade i den där superjobbiga tröttheten vid det näst sista. Så där som man både ser och känner ögonen gå i kors och man kämpar förtvivlat för att se ut som vanligt. När jag hamnar i det läget är det bara rörelse som kan hindra mig från att ramla av stolen och det är ju ganska begränsade möjligheter till det i ett mötesrum. Vad ska man göra? Jag kan inte med ren viljestyrka rycka upp mig som en del andra verkar kunna. Försökt nypa mig i innanlåret eller överarmen där jag försöker se neutral ut med armarna i kors. Det funkar inte. Jag blir bara vindögd med blåmärken. Skitjobbigt.

 

Skulle tidrapportera över tolv timmar en dag men flextiden registrerades inte. Jag har nått taket, maxgränsen. Jahopp vad göra? Chefen förklarade möjliga alternativ förutom den nu omöjliga att helt sonika gå hem. Börja fylla på det andra flexkontot (nej, jag fattar inte skillnaden trots förklaring) eller registrera som övertid. Jag gillar ju tanken på att fortsätta fylla ännu ett flexkonto. Inser att jag resonerar på mitt bakvända sätt att föredra plus än minus. Strävar efter att vara på jobbet halv sju istället för sju men inte sluta tidigare för det, för det varken kan eller vill jag. Inte just nu i varje fall. Nästa vecka åker Mikael vältajmat till Grekland och då ska ju jag liksom kunna ta hand om det han lämnat över. Jomenvisst.

Nittionio procent av företaget tar ledigt på fredag medan jag har för avsikt att jobba som vanligt. Det har liksom aldrig varit aktuellt. Jag, ledig? Eftersom antalet möten blir färre ser jag chansen att faktiskt göra något. Det där som jag nu fått ägna kvällarna åt att göra när dagarna ägnats åt att springa på möten och spela mental pingis. Med bara två verksamhater att jobba med och överlämningarna avklarade ser jag mig själv spendera några av de där flextimmarna. Någon vecka till bara. Får ju dessutom en andningspaus i Tylösand nästa helg. Eller ja någotsånär då viss social samvaro är oundviklig under det program som väntar oss Nordic Wellness:are. Tar ju ändå också fredag till lördag i egen regi och bokat eget rum under själva arrangemanget så jag slipper dela med två andra. Inget ont om mina instruktörskollegor, vi delar ju samma passion och alla jag träffat är lätta jordnära människor. Men ja, jag är ju som jag är.

 

Nu har jag haft mitt egna roliga. Dags att jobba lite.