En speedad Lilltjej möter mig där hemma. Det märks väldigt väl när hon sovit på dagis. Nu ligger hon med paddan i sin säng men jag har en känsla av att jag somnar före henne. Ja, jag hade tänkt sätta mig och jobba när hon lagt sig men jag orkar helt enkelt inte. 

Magen är missnöjd och antingen är det för att jag lyckats utveckla en släng av laktosintolerans. Eller så försöker den förmedla missnöjet av en skål mjölk med havregryn, russin och sylt till middag. Orkade inte fixa något bättre.

Hoppas innerligt att Lilltjejen inte krånglar på morgonen imorgon. Måste komma upp och iväg lite tidigare annars hinner jag knappt vara på plats till kursstarten. Och vare sig det är ett pass på Nordic eller utbildning på Volvo så hatar jag att ställa mig framför deltagarna stressad och ofokuserad. Samtidigt vill jag ju inte att min stress ska gå ut över Lilltjejen. Hon förstår ju inte att mamma behöver åka eller varför hon inte kan ägna en halvtimme åt frukosttallriken. Och varför skulle hon? Sådana banala föräldradilemman egentligen. Faktiskt.

Det är ju inte mer än att man ber deltagarna om ursäkt med liten förklaring. Många av dom har eller kanske är där själva. Jag kan ju lika väl råka på trafikstockning på Norrleden eller problem med Gulingen. 

Djupandas, ta ett steg bakåt.