Min bäbis

En del som haft husdjur skaffar inte fler eftersom vi har den olyckliga förmågan att överleva de flesta av den ordinarie husdjursparken. Det gör helt enkelt så ont när de går bort att man inte vill utsätta sig för det igen.

Tankar på Maja får mig fortfarande att gråta men nu är det Bäbis jag sörjer. Gråter ögonen ur mig inför det oundvikliga jag sett komma men likväl nu överrumplat mig.

Hon är precis som Maja hennes sista dagar. Jag skickar ett mail till en veterinär som gör hembesök. Frågar efter tidsförslag, dagtid medan Ronja är på dagis. När jag inte har något måste-möte på jobbet. Känns så fel att titta i kalendern, hitta en ledig slot för att ta bort min katt. Som att hon inte är mer än en tidsangivelse i min agenda. Allt protesterar.

Klickar på "send" och gråter ännu mer. Jag har skickat en begäran om att ta bort min katt. Min Fia som från ankomsten 1998 snabbt fick namnet Bäbis istället. Hon var ju minstingen jämfört med Maja.

(Maja och Bäbis)

 

Jag behöver, måste jobba. Lilltjejen har inte somnat ännu och ropar från sängen. Vardagen tar ingen hänsyn till livets obönhörliga verklighet. Jag vill sitta här i fåtöljen med Bäbis tunna kropp i mitt knä istället för jobbdatorn. Jag vill försiktigt smeka den matta pälsen där skinnet ligger tunt över de sköra benen. Klarar jag av det?

 

Familjen är viktigare än allt jobb i världen! Du gör det rätta men ack så jobbigt! Gråter med dig! Ring om du behöver. Kram!

Lilla Fia... :`(
Känslosamt skrivet och värdiga ord!
Och vilken fin bild!

Åh, vad jobbigt!!! Stor kram!

Usch. Vet precis hur det känns. Men tänk på att hon har haft ett fantastiskt kattliv hos dig och nu gör du det rätta och låter henne somna in i din famn när kroppen inte orkar mera. Snällare matte kan hon ju inte haft.
Stooor kram! 💚