Fick inte tag i någon som kunde komma hem idag. Blev att vi åkte till Evidensia i Kungälv. Bäbis var så svag att hon inte orkade bry sig. Får frågan om jag vill vara med eller inte och tvekar en sekund innan jag svarar jakande. Så jag sitter där med handen i den mjuka pälsen tills hon inte finns mer. Sitter en stund till. Tycker hon ser så liten och ensam ut så viker över den mjuka filt hon ligger på till ett täcke. Återvänder oräkneligt antal gånger på min väg mot dörren innan jag till slut går. Väldigt fint bemötande av personalen men kändes fruktansvärt fel att lämna henne där. Valde separat kremering så vi senare kan hämta den lilla mängd aska jag tänkt strö i tjärnen. 

Ägnade förmiddagen åt att gråta och eftermiddagen till att samla mig. Arbetet fungerade bra för det syftet. Grävde ner mig i jobbmail, skärmdumpar, ordformuleringar och klatchiga bilder. Hämtar Lilltjejen och det flyter på som vanligt.

Till kvällsmålet sörplar hon i sig alla flingor och lämnar sedvanligt mjölken i botten. Hon frågar om hon får ropa på Bäbis och bröstet drar ihop sig. Säger bara att hon är borta och Ronja fäster sig inte vid det, frågar bara om hon kan ropa på Bror istället. Det är bara Bäbis som brukar vara intresserad av mjölkresterna Ronja ställer ner.

Nu står en ensam skål på köksgolvet och jag försöker låta vetskapen att hon inte längre lider vinna över smärtan. Skriver här och låter det göra ont igen för en stund. Sedan ska jag arbeta igen. 

Imorgon är det business as usual och även om jag vet att det kommer gå bra känns det ganska fjärran just nu. Och det är ok.