För högt ISO-tal. Eller var det för lågt? Så mycket fastnade alltså. Fast slutartiden är låg för litet skärpedjup. Eller säger man kort slutartid kanske? Hm, just det.

 

Ett argument för de nya platslösa landskapen var frigörande av utrymme. Att platser inte skulle ockuperas av personer som ändå sällan satt där. Det kan ju låta vettigt på ett plan men när man nu själv på sistone inte haft mer än negativa minuter mellan möten har det ändå kännts än mer trevligt att faktiskt ha en fast plats som väntar när man har chansen att andas lite. Nu blir man stående vid sina kollegor som man gärna vill sitta med, fast inga lediga platser finns. Så tvingas man iväg på planlöst letande efter en ledig plats istället för att ha haft en att snabbt docka in och kolla något mail eller fem.

 

Kick-off möte för mentorsprogrammet. Det där som jag uttryckt visst ifrågasättande av när det gäller min egen plats däri. Redan vid pre-minglet lyckades jag avslöja min okunnighet genom att inte känna igen vår personalchef, inför personalchefen själv. I sann mentorskapsanda vände hon förolämpningen rätt snyggt till att påvisa eget misslyckande att nå ut till alla. Under presentationen var det ord som "ledarskapsutbildning" och "blivande chefer" vilket fick mina tår att krulla sig. Vid det obligatoriska bordet runt var det hos mina adaptkollegor meriter som gruppchef, projektansvar och teamleader. Vad sjutton har jag där att göra?

Lite bättre kändes det dock när målen betonade mjuka värden. Personlig utveckling, reflektion och självinsikt. Dock är jag ju (trots allt) inte dummare än att jag inser det bakomliggande motivet när detta är en av de viktigaste egenskaperna hos en bra ledare. Men jag gillar ändå inte riktigt vibbarna jag får, att man nästan förväntas bli någon form av chef inom företaget framgent. Det är inte prestationsångesten som ger denna tveksamma inställning, eller jo kanske lite. Eller mycket. Men också att jag inte känner att en sådan roll är något för mig. För mycket ansvar, för mycket vad det verkar tråkiga budgetkalkyler, forecast, scorecards och mumbo-jumbo, och för att inte tala om personalsamtal! Låter ju lika roligt som snöslask i januari.

 

När jag var lärare förutspådde chefen, dvs rektorn att jag skulle sitta på hans position en dag. Tji fick han när jag drog näsan i väggen och flydde fortare än någon hann säga Nationella prov. Och här vid frågan vad man tror man gör om fem år (rycker på axlarna och kör klicheérna) får höra: "Du tror inte att du skulle vara chef då? Kan jag, som vanligt inte göra det förväntade att smickrad lysa upp och tigga mera med ett "Tror du?" eller "Tycker du det?" Utan istället nästan förolämpad fråga varför han tror det. Rövslickeri och att hålla tand för tunga är två egenskaper jag är dålig på att bemästra. Fast att ifrågasätta även med förorättad ton är ju också en form av att gå med håven, dock med den motsatta skillnaden att jag faktiskt inte fattar. Tycker jag bevisar min okunskap gång efter annan. Och ingen som känner mig skulle påstå att jag är särskilt snabb i tanken eller utstuderat smart. Kanske streetsmart om jag försöker se mig själv med objektiva snällögon.