Tryckande varm dag och vi är tillbaka hemma. Då passade det ju bra att låta fötterna svettas i gummistövlar och gå ut och leka med röjsågen. Har länge velat rensa längs vår väg från kurvan och fram då slyet vuxit sig manshögt och börjat göra anspråk på vår lilla väg. Tråden byttes snabbt till klinga då stammarna vuxit sig för tjocka. Svettigt och kul men blev halvt ihjälbiten av alla bromsar. Räknade till minst sex bett inom samma kvadratdecimeter vid knäet. Efter detta kände till och med jag för att hoppa i sjön och då Johan jobbat sig svettig med jordhögen var han inte nödbedd. Vi promenerade till badsjön och så blev det premiärbad för mig! Japp, första för denna sommar. Till och med Johan blev förvånad över att jag faktiskt badade. Det säger en del om hur varmt det faktiskt var, både ovan och under ytan.

Lilltjejen hackade tänder så hakan blev suddig men ville ändå bada en gång till.

Vi har verkligen en fin badplats vid sjön och jag föredrar den helt klart framför vår lilla tjärn. Inte minst på grund av den betydligt trevligare bottnen. Föredrar också helt klart sjö framför hav att bada i. Antagligen för att jag är uppvuxen med sötvattnet. Även om vi hade Pite Havsbad var det sällan jag badade där. Träsket och älven var det som gällde, och just det den lilla badtjärn i Arnemark. Där blev det också ett antal dopp av mina barnaben.

 

Det varma vädret ska hålla i sig men vi har ändå mer eller mindre bestämt att åka till Liseberg igen imorgon. Lilltjejen tyckte ju att det var så roligt, så roligt att vi också tyckte det var kul. Det är mest pappas (o)tålighet mot värmen som det kommer att hänga på. Tisdagen blir det åter Landet och Stenungsunds marknad för att försöka hitta pilbågen farmor och farfar köpte. Den är toppenbra för henne och hon älskar den, förtjust som hon är i Merida i Modig. Ska hamstra om vi hittar den igen.

 

Jag: -Dags att sova nu, imorgon ska vi till Liseberg.

Ronja: -Jaa, Liseberg! (ryggstudsar i sängen) Då ska vi åka det där tåget där det killar i magen och man skriker "Iiiiiih" och så blir man jätteglad och skrattar jättemycket! 

 

Vi ska försöka vara där när de öppnar och sikta in oss på Rabalder direkt innan kön hinner byggas på för mycket.

 

Med vår lilla bod känns det nästan som att vi nu har ett eget litet lantställe. Just av den enkla anledning att vi kan åka upp när vi vill, handla med oss den mat vi behöver och hushålla oss själva utan att behöva störa Johans föräldrar. Om de är där är det i och för sig ofrånkomligt att Ronja springer upp till dom, hon älskar dom vansinnigt och de är lika förtjusta i henne. Ändå tampas jag med dåligt samvete för att hon belastar dom så mycket. Att vi belastar dom så mycket. Då lättar vår egen bod detta litegrann för mig även om den faktiskt inneburit att vi nu varit på Landet mycket mer än någonsin tidigare och faktsikt stör dom ännu mer frekvent. Men vi kan hålla oss själva med mat och husrum i alla fall. Gigantisk mental skillnad för mig.

 

Halva semestern har i och med denna dag passerat. Mycket lättare, mycket skönare än jag faktiskt trott. Har i och för sig en vecka i september också, men halva tiden av denna period. Två veckor till. Har målat lite, läst lite, plockat fram olösta korsordstidningar. Blivit lite nyfiken på akvarellfärger istället för akryl. Tyckte först att de var lite "blaskiga" och valde därför akryl men börjar nu tycka att akvarellen är mer behaglig. Får se om jag får tillfälle att testa det. Skrivande har det blivit intet, avsikter och ambitioner till trots. Har inte haft det där riktiga behovet utan bara varit mest, tja ledig. Ser verkligen fram emot ridningen på torsdag men har av någon anledning lyckats slarva bort mina kängor. Fick tipset att det var bra med skodon med klack för stigbyglarnas skull, men var kan man gömma ett par kängor? Fattar verkligen inte vart de kan ha tagit vägen. De är ju inte små och diskreta precis. Störigt. Kanske är det ett tecken på att nya behöver införskaffas. Köpte dom inför resan till Barcelona för fem år sedan och de har verkligen gjort rätt för sig. Men just för att de var så inkörda vill jag gärna hitta dom igen. Någon synsk som kan se dom framför sig?

 

Utöver ridning och pilbågsinköp har vi just inget annat planerat vilket är skönt. Ska försöka komma iväg och lämna blod då vi båda nu får lämna igen. Johan hade ju viss karens efter sin operation. Och apropå att donera blod har vi också registrerat oss på Tobiasregistret. Det är inte bara störiga statusuppdateringar och annonser i FB-flödet utan ibland också roliga och ibland allvarliga av den sort som faktiskt engagerar mig. Uppmaningen att registrera sig till detta var en sådan som jag inte bara scrollade förbi utan där jag faktiskt läste, kände och handlade. Johan registrerade sig också. Någon dags mindre obehag för att eventuellt rädda ett liv. Det tycker jag alla borde tycka det vara värt. Och än enklare - lämna blod. Olyckor och sjukdomar tar inte semester.

Jag är lite nyfiken på hur många gånger jag lämnat blod totalt. Ville ju länge bli blodgivare och så fort jag blev arton gav jag första gången i Piteå. Därefter blev det Umeå där jag också kunde lämna plasma innan blodbussen i Stenungsund och nu Götet. Av någon anledning samkör de inte sina register så jag får själv ringa Umeå för att få antalet där. Minns faktiskt inte varför jag så gärna ville bli blodgivare. Ingen i familjen var det ju eller någon jag kände. Men det är ju så enkelt och så givande. Tjatade på mina elever att bli givare så fort de blivit myndiga. Undrar om någon av dom faktiskt också blivit givare?