Stängde av larmet och somnade om, något som av någon anledning blivit frekvent på sistone. Ren tur att jag ändå vaknar i rimlig tid för att hinna till jobbet som jag ska.

Egentligen har jag ju ingen större anledning att jäkta så länge inget morgonmöte väntar. Jag har ju flextid att ta ut så det räcker och blir över, men har ju den där kanske överdrivna pliktkänslan att hellre jobba mer än mindre.

 

Återkommer då och då till funderingar om var jag befinner mig yrkesmässigt om sisådär fem-tio år. Jag trivs ju där jag är, men funderar på om det är själva arbetsuppgifterna eller det enkla faktum att jag har arbetsuppgifter. Jag är benägen att tro att jag finner de flesta sysselsättningar tillfredsställande så länge de fyller min dag, känns konkreta, det vill säga så det för mig känns som jag faktiskt uppfyller någon form av syfte. Låter kanske banalt eller flummigt men samtidigt ganska elementärt. Alla vill väl göra meningsfulla saker? Att jag sedan finner olika sysselsättningar mer eller mindre tillfredsställande är inte så konstigt och med tiden tappar väl de flesta arbeten detta gebit. Det är väl därför vi söker oss vidare, för att hitta något annat som tillfredsställer oss mer om anledningen så är lön eller arbetsuppgifter.

 

Det är så enkelt att bli bekväm. Tillfredsställelsen blir det välbekanta, det kända och tryggheten däri. Man ser ingen anledning att göra något annat enligt testen man vet vad man har men inte vad man får. Är det så illa då? Ibland verkar det vara något negativt, att vara nöjd där man är med tillfredsställelsen i det trygga och att göra ett bra jobb där man är. Utvecklingssamtal, coacher och inspiratörer vurmar om driv, förändring, att våga för att vinna. Men om du inte vågar är du en förlorare då? En fegis?

 

Fick ju faktiskt börja jobba så nu befinner jag mig i fåtöljen hemmavid. Johan är på Liseberg med kollegorna och skickar stolt bild på vad han vunnit.