Drog till Stenungsund för ärenden, fick nostalgikänningar på Fregatten och intog halvdan lunch på det alltjämt sjaskiga kaféet vid Coop. Handlade sedan hos sistnämnda det klassiska för besök på stranden. Festis, chips, kanelsnäckor, tja sådant typiskt. Jag betalar och Johan packar.

Parkerade i Källsnäs greppar jag kassen  och stannar till. En gurka. Varför har vi en gurka i kassen? Johan har uppenbarligen packat föregående kundens kvarglömda grönsak utan att reflektera det minsta. En gurka är tydligen inga konstigheter för strandhänget? Fick ett gott skratt. Och bara därför fick han ju bryta itu sitt tjuvgods och tugga i sig hälften där i sanden.

Jag har insett att jag inte gillar havet. Eller korrigering: Gillar att betrakta, åka båt och fiska. Men att bada och ligga på strand med den typiska doften av halvrutten tång förtar liksom upplevelsen. För en västkustbo är doften lika hemmavan som pappersbruken i Piteå för mig. Men ska jag hundraprocentigt uppskatta strandhäng här nere får jag tillse frånlandsvind. Badade inte heller och är osäker på om jag faktiskt gjort det ordentligt - någonsin sedan jag flyttade ner. Har massor av ursäkter. För kallt, maneter som bränns, läbbiga tångruskor som flyter omkring och stenfyllda bottnar med sylvassa musslor och havstulpaner. Fullkomligt livsfarligt. Dessutom känns vattnet av någon anledning smutsigt. Fullkomligt irrelevant känsla då jag badade både på Kap Verde och Hawaii. Hav som hav liksom men ändå denna fixa ide i min hjärna. Kanske är det inte lika mycket känslan av att vara i vattnet som känslan efteråt, vilja att komma i duschen omedelbart. Fix ide som sagt. 
Terapi kanske? Starka mediciner? Elchocker?