Vandrade omkring i ett tömt landskap, bara skrivbord och enstaka kontorsstolar. Kände hur mycket jag saknade att ha en egen plats, ett eget skrivbord med mina grejer och min grupp i närheten. Slippa bo i min ryggsäck och aldrig riktigt veta vem som blir ens bordsgranne. Det suger. Det vacklande självförtroendet jag tampats med ett tag nu fick sig ännu en törn idag. Vad som ska verka peppande och stöttande ord hjälper inte alls, snarare tvärt om. Chefen tycker jag klandrar mig själv för mycket men jag är inte mottaglig utan tacksam för att klockan passerat fem så jag kan slinka iväg. Märker halvvägs till Kållered hur käkarna spänner. Går visst utmärkt att spänna utan att bita ihop.

Johan ringer och som vanligt kan jag inte hantera snälla ord. Han får säga taskiga saker istället och det känns genast bättre. Tror passet ska gå lika bra som jag känner mig men som Johan sade åt mig kommer frustrationen ut i kroppen, så som den lyckligtvis oftast gör. Jag svettas, slår, sparkar och skriker ut min otillräcklighet. Låter känslan att jag gjort det jag kunnat utifrån mina förutsättningar ersätta känslan av misslyckande. Energin sprutar i takt med svetten och det är så skönt. Får tillbaka lite av distansen. Perspektivet. Jag kanske inte hör hemma på IT. Men jag har förbanne mig gjort mitt bästa och mer därtill. Jag lär mig, den hårda vägen.