Lagom till efterrätten hör jag pianotoner bakom mig. Sväljer sorbeten, lämnar kakan (cocos blä) och börjar avnjuta creme bruleen. Struntar sedan i outtalade etikettsregler, greppar bruleens lilla skål och lämnar min plats. En kvinnas fingrar flyger över tangenterna och jag njuter i dubbel bemärkelse. Oväntat strömmar tårarna upp. Det är lika vackert som det känns fånigt att erkänna. Det var väldigt, väldigt längesedan och på en så mycket mer basal för att inte säga banal nivå, men jag saknar ändå den där känslan när jag kunde försvinna in i stycket jag spelade. Jag må ha varit en motsträvig elev, men det fanns stunder jag ändå uppskattade det jag lärt mig. Än mer några år efter jag slutat. Stunder som dessa får mig att vilja ta upp pianospelandet igen. En dag kanske.