Innan Shanghai var jag så stressad och prestationspressad att jag grät av trötthet och frustration. Nu har jag ännu mer att göra men tycker det mestadels är kul. Spekulerar i frånvaron av faktisk deadline. Då var det en dag jag de facto skulle stå där framför kineserna. Nu är det asap-men-helst-igår, men likväl ingen deadline. Kanske för att det nu är så många olika bollar jag jonglerar med samtidigt, mestadels brandsläckning. Men jag producerar. Jag känner att jag åstadkommer något, driver saker framåt, ser resultat, progression. Den kanske lilla men distinkta skillnaden att jag nu har kontroll i min roll på ett helt annat sätt. Från att ha varit famlande  osäker med noll koll till initiativtagande med bra mycket bättre koll. Klart det blir roligare då.

Är som en urvriden trasa på kvällen och slocknar medan Johan kollar på sporten. Men det är grymt tillfredsställande. 

Frågan är hur länge man kan hålla detta tempo, och framför allt med det faktum att jag ändå inte hinner tillräckligt.