Hade totalt glömt bort besöket på Cap idag. Dessutom glömt läsa kallelsen ordentligt så dess innebörd gick in.

Rejäl kick-off för avtalet vi nu tecknat medförde att alla "höjdare" som varit inblandade var där. Sedermera var jag den enda där i blåjeans och gympadojjor. Svart t-shirt och den stickade icke-namngivna saken jag nyligen köpt och funnit representabel. Kände mig som en luffare i sällskapet och när jag delade min nöd med kollegan fick jag tipset att ta av "koftan". Toppen.

Ingen idé att gräma sig men säga vad man vill om "sig själv och skit i vad andra tycker". Med chefens chefs chef i samma sällskap slänger i alla fall inte jag fram det argumentet.

Mycket "vi är så glada, tacksamma, ärade, ödmjuka, taggade, glada över förtroendet". Kul teamövning som bröt isen och lite mera repetitiv bakgrund kom vi så till det jag väntat på, chansen att gå in i det fyrahundrasidiga avtalet. Då var det ungefär en halvtimme kvar tills jag skulle hämta på dagis. Merde.

För en gångs skull hade jag faktiskt en vilja att stanna kvar till och med för efterföljande middag och trivselaktivitet. Det var ju en kontakt från Gent med som jag verkligen hade behövt hälsa på ordentligt. Telefonmöten och mail har sina begränsningar.

Tar ett mentalt steg tillbaka och inser att det inte är hela världen, varken gympadojjor eller missad kontakt. På dagis har barnen fått säga vad som gör dom glada. "När mamma hämtar" står det vid Ronjas namn vilket jag bara behöver tänka på för att påminnas att jag inte bara kan tänka på mig själv hela tiden. Jag gör det ofta, och just därför får jag tillse att åtminstone ta vara på de få dagar jag faktiskt hämtar.