Tangentbordet till paddan är onekligen pluttigt, men avancerat från enfingerspickande på skärmen till sexfingerspickande i varje fall. Jag tror Johan somnat hos Lilltjejen och jag själv skulle inte ha mycket emot att snart krypa till kojs. Nu har man den där lilla stunden för sig själv men då kommer inte orden. Det är trött och tomt i hjärnan trots att så mycket tumlat runt under dagen, veckan, månaden. 

Säg till mig, säg vad jag ska skriva, ge mig något att binda tankarna kring. Jag vill ju så mycket men hittar inte tråden. Är trött på de korta ögonblicksrapporteringarna och en blogg som mer börjat likna en form av träningsdagbok. Light versionen.

Har i och för sig ett ämne, eller snarare två som längre bränt i mitt bakhuvud. Det är dock inget man skriver med armbågen och tröttkörd hjärna. En del ämnen låter dock bäst outtalade så låter dialogen förbli i mitt inre tills vidare. Säkrast så. Ganska genomtänkt för ovanlighetens skull.

Något som rätt sällan på sistone poppat upp i min hjärna är mamma och pappa. Men häromdagen på vägen till jobbet gjorde de faktiskt det. Funderingar kring hur det kunde bli som det blev och hur det kanske kunnat vara. Hur hade det blivit om de skiljt sig i ett tidigt skede? Om jag inte ringt 112 då hon försökte ta livet av sig? Inga bittra tankar eller sorgsna funderingar, bara just torra konkreta funderingar. Jag antar att det ska till ett känslomässigt avslut för att inte känna någondera. Det är väl positivt antar jag. Jobbigt att vara bitter och synnerligen onödigt. Ibland får jag frågan när de dog och då minns jag inte! Pappa har jag dock lite lättare att erinra mig eftersom jag har en tydlig hållpunkt - bilsemestern med Johan och hans föräldrar då vi fick samtalet på väg norrut, och eftersom det var första sommaren efter vi träffats var det 2008. Om inte annat kan jag tjuvkika i förlovningsringen då det var under den resan han friade.

Mamma blir dock värre, där har jag faktiskt ingen aning. Det var i varje fall innan Johan och jag bodde i Stenungsund. Måste ha bott själv då eftersom jag körde min lilla Clio från systeryster i Stockholm. Vad kan det bli, 2005? 2006?

Se där,  nu börjar tidigare tankar komma tillbaka. Jag har ibland funderat på varför jag inte instruerar i något dansinspirerat pass egentligen. Jag har ju alltid älskat att dansa, fox och bugg sedan högstadiet och maratonpass på nattklubbsgolven. Men det är ju ingen skolad dansträning jag har, så jag ser mig inte som någon dansare. Därför har nog tanken aldrig förekommit, och även om jag gillar att dansa föredrar jag den nog på dansgolvet framför gymmet. Fast nu var det så längesedan att jag glömt bort hur man gör. När jag nu inte längre jobbar som ordningsvakt och faktiskt kan ägna en kväll åt att delta och inte bara se på dansen, så har jag ändå inte tagit chansen. Jag har helt enkelt inte orkat. Fast som med träningen lär det ju vara fantastiskt roligt när man väl pallrat sig iväg. Även om jag vet om det så måste jag ju ändå ha det faktum att deltagare blir stående om jag uteblir för att förflytta mig till gymmet istället för hem till soffan. Inget sådant svärd över huvudet för att dra till dansgolvet. Men det är nog en sådan där grej som skulle kunna gräma mig när jag sitter där kutryggig på ålderdomshemmet. 

Ack, många roliga minnen efter alla svettiga timmar på danser. Från "Folkan" i Piteå (visst hette den så?) till Käcktjärn, Älvsbyn och hela vägen ut till Långträsk skjutsade pappa innan man själv kunde transportera sig. Skellefteå, Skelleftehamn och senare ställena i och kring Umeå och av någon anledning är jag väldigt osäker på namnen. Ersboda folkets hus? Tegs(?)logen söder om stan och Universum(?) på campus. Innan jag nedflyttad till västkusten tog brickan blev det mycket Båberg, Fregatten, Alingsås, Hindås och stället vid Stenungsunds södra avfart vars namn nu helt fallit bort. Hur kan jag ha glömt det då jag senare var vaktansvarig och därför skrivit oräkneliga rapporter därifrån? Spekeröds folkpark hette det ja! Phu.

Förutom att det är så förbaskat roligt är det också grym träning. Svettigt värre och trötta ben. Ja, jag saknar det väldigt mycket.

Jag tror jag hörde Johan stappla ut från Lilltjejens rum för att somna om i vårt. Jag ska göra detsamma, fast i alla fall borsta tänderna.