Klockan är halv åtta och jag är sketastrött. Så ovanligt. Intill ligger Lilltjejen och sjunger "En elefant balanserade..." betydligt piggare än förstnämnda. Apropå ingenting upptäckte Johan häromdagen att vi visst hade bröllopsdag, han hade en, antagligen stående påminnelse i telefonen.
Jag kämpar hårt för att hålla nere cynismen och bitterheten i det faktum att ingen av oss bryr sig om denna dag. För mig har den tappat sin betydelse och Johan, tja han har väl aldrig egentligen brytt sig - riktigt.
Jag undrar ibland om det är därför jag är så trött, alla dessa tankar som mer eller mindre latent ligger där i bakhuvudet och tär. Som en populär liknelse någon lärare eller vad det nu var sade om det halvfulla vattenglaset som hölls på raklång arm. Vattenglaset representerade ens bördor som där och då i sig inte var särskilt svåra att hålla upp. Men efter en hel dag, för att inte tala om veckor och månader skulle det inte vara lika lätt att bära.
Jag tycker tillvaron rullar på ok, vardagen fungerar men jag inser att jag känslomässigt är på Nordpolen. Jag lever upp när jag tränar och till viss mån
på jobbet, men hemma är jag nollställd till nedstämd. Det är inga toppar eller dalar, bara ett blankt streck som EKG-signalen hos en död. Orkar ingenting, vill ingenting, bara tillse den nödvändiga vardagen. Finns inte mycket över till annat. Läser andras bloggar med spontana träffar och middagar med vänner och släktingar. En del nästan dagligen någon form av umgänge och jag fattar helt enkelt inte hur de orkar. Dessa människor som träffas nästan dagligen och säkert också ringer varandra. Vad TALAR de om? Tar inte ämnena slut? Fast det är väl detta Johan försökt förklara men jag aldrig riktigt förstått. Den där villkorslösa vänskapen, att man kan träffas utan att egentligen ha någon anledning och bara, tja hänga. Vad är det för mening med det? Inte konstigt att jag inte har några kompisar, och då menar jag sådana som ovan, som man träffar privat, kollegor räknas inte. Men det är på den nivån jag ligger och som räcker för mig. Ändå kan jag fortfarande få dåligt samvete emellanåt när jag inte vill socialisera ens med dom, trots att de vet hurdan jag är och accepterar det. Typiskt jag. Men det fascinerar mig också, dessa människor som fikar, lunchar, middagar och bara pratar. Som en exotisk djurart betraktar jag dessa genom bloggar och FB och känner en form av missriktat medlidande. Vad jobbigt att måsta ha så mycket umgänge för att må bra!
Men på samma sätt som de mår bra och hämtar energi genom att just socialisera, gör jag detsamma genom att INTE göra det. I ensamheten hämtar jag energi, hittar tillbaka till mig själv och blir tillfreds. Kanske också därför jag befinner mig i sådant känslomässigt vakuum nu, jag får inte vara tillräckligt mycket ensam. Kanske därför jag dippar på helgerna när jag förlorar den dagliga dryga timmens pendeltid och dessutom får tankarna ockuperade av arbete och vardagens praktikaliteter. Att något är fundamentalt fel inser också jag och det är väl just insikten i min oförmåga att komma undan som tär på mig till att just håglöst klippa med ögonen halv nio på kvällarna.
Avslutar med liten bildkavalkad från senaste dagarna. Golvläggningen fortskrider sakta då det tar en halv evighet att knacka loss den gamla bristfälliga fästmassan. Särskilt roligt är det när man nästan rensat en hel platta och lyckas knacka sönder den så den bara är att slänga i skräphögen.