Vilken sjukt effektiv arbetsdag jag presterat. Tänder upp landskapet, en ära för den som är först på plats förutom att få en av de bästa parkeringsplatserna. Rutinerna är hyfsat likartade: Ryggsäck på stol, laptop urtages, dockas in och startas upp. Under tiden trasslas mobilsnäckor ur, jacka hängs av och frukostmacka plockas fram (denna morgon dock delux i form av rest-plättar med smör och socker). Loggar in och startar mailen, checkar nyheterna under tiden inboxen fylls och fyller på tangentbordet med smulor.
Denna morgon hinner jag dock inte mer än klicka på Outlooks logga innan communicatorn blippar och morgonpigga verksamheten meddelar att deras applikation ligger nere. Och därifrån fortsatte det bara tillsammans med, till skillnad från gårdagen en hel hoper med supportärenden. Hela tiden på den där gränsen mellan kontroll och total urspårning. Kul!

Och så duns tillbaka till vardagen och en avkomma som inte vill lämna dagis, inte stanna kvar, ha den jackan nej inte den jackan som jag just sade, köra vagnen, nej inte köra vagnen, inte sitta bilen, kan spänna bältet själv, kan inte spänna bältet själv och mamma inte köra den vägen.
En ordningsvaktskollega tyckte jag hade för mycket tålamod där jag kunde stå och resonera med överförfriskade "Jag pluggar juridik"-Kalle och "Min pappa är advokat"-Stina, men mitt trotsiga kött och blod och tålamodet är obefintligt. Eller ja, så kanske det är det när jag ignorerar skrikandet på golvet och sätter mig och kollar mailen tills hon tröttnat (eller som idag blir avbruten av en annan mamma som kommer in för att hämta pojkens grejer). Eller så är jag kanske bara lat som inte tar fighten och helt sonika tar henne under armen och går. Men handlar det om att hålla fast en tvååring eller en katt som vägrar samarbeta, då tror jag faktiskt att tvååringen vinner slingerpokalen - utan klor och allt.
I vilket fall rätt nöjd med min dag. Imorgon hämtar farmor och farfar och jag slår vad om att hon är rena ängeln då.