Hade typ avstämning med min chef idag och jag har ju en förmåga att oftast säga det jag känner, på gott och ont. Väl efteråt insåg jag hur otroligt mycket jag gjorde ner mig själv. Inga mål, inga ambitioner, inga planer eller drömmar. Var är jag om fem år? Inte den blekaste. Någonstans på vägen tappade jag meningen med planer och ambitioner och man kan ju spekulera i varför. Först tänkte jag att orsaken var de ständiga pajer jag fått i ansiktet, alla besvikelser som fått mig att ge upp eventuella mål innan de ens fått ordentligt fäste, format mig till en föga smickrande håglös figur som gett upp innan jag ens börjat, med mottot att det inte är någon idé eftersom det ändå aldrig blir som man tänkt sig.

Sedan tänkte jag om och tog bort pajerna och offerstämpeln för att lägga skulden helt på mig själv. Att mitt självförtroende är så i botten att jag inte vågar ha några ambitioner eller mål.

Jag har nog aldrig haft några tydliga mål som jag kan erinra mig. Egentligen har jag ju aldrig känt något behov av det utan funnit mig rätt tillfreds med vad livets böjar bjudit på. Karriärister tycker om att prata mål, små och stora och det låter så pretentiöst i mina öron. Men det är nog också på grund av de två ovanstående aspekterna.
Fast ett form av mål har jag faktiskt om än diffust i kanterna, och det är ju faktiskt viljan att skriva en bok. Där har jag ju faktiskt tagit steget att delta i en skrivarkurs, men hade jag VERKLIGEN varit så driven och målmedveten som dessa andra människor så hade jag också tagit mig tiden att också göra uppgifterna och övningarna ordentligt. Ignorera tröttheten och sitta uppe en timme extra när Ronja somnat, be Johan ta henne mer under helgerna så jag kan fokusera och så vidare.

Jag sade till min chef att jag är lat. Men jag börjar snarare tro att jag måste jobba mera med självförtroendet. För även med skrivandet tvivlar jag ju på mig själv, att det inte är någon idé. Kanske är det lite samma sak - egentligen.