Tja, det blev en midsommar, så traditionell på många fronter: Jag skrubbade alldeles för många potatisar, solen sken under förmiddagen innan gästerna kom, kransar bands, fallos-symbol restes och JAG imiterade en smågroda. Sedan öppnade sig himlen och VRÄKTE ner vatten lagom till sill, lax och jordgubbar. Planerade aktiviteter rann bort i strida strömmar medan alla knödde sig in under tak. Öppen planlösning och stort kök är bra grejer.

Linda förvånade inte på ett plan utan två då hon inte bara bjudit in en vän med familj utan också lät de som frågade hjälpa till i köket, stick i stäv med "Tack det behövs inte", Lindas standardfras efter "Nej det får du inte". Den sista frekvent riktad mot sin egen avkomma och den första mot resten av världen. Till och med Johan reagerade på att köket var fullt av aktiverade människor medan jag sekundvis fann mig sysslolös. Helt ok känsla faktiskt kors i taket, jag kanske borde bli chef?
Eller så berodde det helt enkelt på att jag insåg att varken kloning eller spontana utväxter av extra armar var möjlig, i kombination av accepterande att andra kan må lika bra som jag själv av att få hjälpa till. Framför allt när hjälpandet medför en paus från medföljande avkommor.

I vilket fall hann jag tyvärr inte vara den kvalitativa värdinnan jag satt som avsikt att vara. Först på grund av att jag inte hann och senare för att jag föll tillbaka i gamla gängor och föredrog köket framför att sitta och småprata i ett kyligt partytält. Jag får olycksbådande vibrationer av fuktiga tält över huvudtaget, som om dåliga minnen väcks till liv men med den knepiga aspekten att jag inte kan erinra mig några minnen.
Jag hoppas ändå de flesta fick en ok midsommar och Ronja hade lajbans med framför allt Matilda som var synnerligen tolerant mot den något yngre Ronja. Jag glömde för övrigt bort henne totalt under många och långa stunder. Mat och mellanmål blev nåt ingendera med kass liten mage som följd i blöjan. Nattningen sköts upp trots att de andra barnen åkt hem - hon var så pigg och glad så klockan hann passera elva. En icke-levande förälder och en som bara fokuserade på städning morgonen efter medförde bara välling och lite kräm framåt lunch innan alldeles för lång sovstund. Därefter blev det psykbryt av stora mått av ett slag vi inte sett förut.
Planerna att lämna henne till Monica och Tomas för övernattning till förmån
för middag och klubbande på stan havererade - vi ville inte lämna henne hos dom i det skicket. Jag som inte varit ute och klubbat på flera år kunde med nöd erinra mig att senaste besöket troligtvis var med bricka på bröstet. Därför hade jag faktiskt sett fram emot det, att med Trevor och Rachael släppa lös lite på dansgolvet igen. Trots att jag kände mig som en fossil. Och trots att det snyggaste i min garderob nu består av Sharkströjan jag fick av Johan som morgongåva ett halvt liv sedan.
Men det kändes inte rätt att Johan skulle stanna hemma, även om han erbjöd sig och kanske också föredragit det med tanke på vilket skick han var i. Både han och Trevor blandade tydligen rätt friskt igår vilket inte ska vara bra enligt honom. Jag kan ju bara hålla med när jag inte uppfattade honom särskilt berusad men han nu de facto kom hem efter middagen och somnade på soffan så den efterlängtade vännen från USA får göra Göteborg på egen hand med sin hustru. I ett land som dör dagen efter midsommarafton.

Hur som haver är det väldigt kul att ha dom här och hoppas de också tycker det var jet-lagen värt. Och midsommar kan jag tänka mig att arrangera fler gånger. Något år måste ju regnet missa oss. Då vet jag dessutom att det räcker gott och väl med bara en västerbottens- och ananaspaj, men med nöd två kladdkakor. I varje fall om man har en nattsuddande amerikan som tycker de är "the best brownie ever".

Försökte använda kameran där i början men mobilen låg bortglömd. Får se om något fastnat vid tillfälle.
Både vi och Lilltjejen fick alldeles för många och fina presenter så tack alla och tack för att ni ville fira midsommar med oss!