Introvert dominans

I slutet på Jonkmans bok finns 57 introvert- respektive extrovert-typiska påståenden att ta ställning till. En enkel uträkning ger ett resultat från +57 till -57 som delas in i fem preferenser där ditt resultat placerar dig i någon av dessa, från Mycket stark extroversion till Mycket stark introversion. Jag fick +27 vilket sätter mig till Introvert dominant, steget innan den mycket starka.

"Du har inga svårigheter att föra dig socialt men du har oenkligen ett behov av ensamtid för att må bra. Du hanterar administrativa, konstnärliga eller kvalitetsinriktade uppgifter med nöje. Du arbetar bra i grupp såväl som i ensamhet."

 

Jag kan bara nicka och hålla med i detta då jag under läsningens gång i många fall kunnat identifiera mig mycket i Jonkmans ord, men också ibland inte alls. Stundtals funderade jag om jag möjligtivs var mer ambivert, det där svävande mitt emellan då många av de introverta ytterligheterna för mig kändes helt främmande, så som motviljan att resa och de ytliga ofta känslomässigt spontana utläggen i sociala medier, som läsare här väl inte varit främmande för.

 

Genrellt skiljer extroverta och introverta sig åt när det handlar om att fylla på energi. Vi introverta som sagt genom att vara ensamma och de extroverta genom att umgås med andra. Det jag kanske önskat att Jonkman tagit upp var hur närmaste familjen kommer in i den introvertes bild. För mig suger den kontakten också energi, framför allt när man nu har en Lilltjej som liksom de flesta små barn kräver väldigt mycket uppmärksamhet och bekräftelse.

 

"När vi blev föräldrar blev mitt behov av egentid påtagligt. Tidigare var det aldrig ett problem. Jag kunde smita iväg och träna, duscha en timme eller förlora mig i böcker när som helst. Det passade in i vårt livsmönster. /.../ Sedan blev det tvärstopp. /.../ Föräldraskapet blev en fotboja. /.../ Nu kunde jag inte smita iväg och träna längre. Det kändes som om jag svek familjen då. /.../ Någonstans blev jag desperat. Behovet av ensamtid möttes inte. Jag kände mig skyldig så fort jag drog mig undan, som om jag inte tog mitt ansvar. Jag kände mig kvävd. /.../ Jag funderade mycket på hur det skulle vara att separera. Jag konstaterade att då hade i alla fall varannan vecka varit egentid."

 

Detta skulle lika gärna kunnat vara mina egna ord. Vill minnas att jag till och med anförtrodde min vän Anna att det kändes som jag bar fotboja. Visst vet jag att faktorerna är många och att små barn suger energi av alla, oavsett personlighetstyp. För mig gjorde sviterna av avslöjandet den där nyårshelgen inte saken bättre heller.

 

Så hur hanterar introverta egentligen sina egna barn? Om barn generellt suger energi ur sina föräldrar, dräneras den introverta än snabbare? Det är jag böjd att tro med tanke på den mentala trötthet och känslorna ovan jag upplevt sedan jag blev förälder. Från att ha flukurerat och hanterats med för omständigheterna mycket egentid tack vare förstående make och fantastiska svärföräldrar, har jag ändå gått med ständig känsla av att ligga på minus, att ständigt urlakas. Inte konstigt man tappade all motivation att läsa, sticka, virka, geocacha och enbart fokuserat på ett upprätthållande av arbete och vardag. Det fanns inte energi till något annat. Träningen verkade som konstgjord andning, livsuppehållande men inte hållbar i långa loppet.

Så många böcker som jag nu plöjt under semesterns slutskede har inte skett sedan jag vet inte när. Frånvaro av arbete, Johan och hans föräldrar som gett fler möjligheter till ensamhet har gett mig energi att också ta mer egentid. Men det har också kostat i form av en Lilltjej som stundtals haft en mamma som enbart startat om dvd-spelaren och fixat nödvändigt födointag.

 

Det handlar som allting annat om balans, yin och yang, att få proportionerna rätt till den perfeka cirkeln. I mitt fall krävs bara lite mer av det ena än det andra för att uppnå denna balans. Jag har alltid vetat det, men varit sämre på att tillse att så blir. Ibland lämnar de val man gjort inte något utrymme för ytterligare. Jag måste helt enkelt se till att skaffa detta utrymme. Annars blir det bara den välkända nedåtgående spiralen igen när Johan också återgår till arbetet.

  

Hej, jag känner igen mig exakt i dina ord om fotboja, har själv identifierat en känsla av att mina barn är mina fångvaktare, som hindrar mig att få den livsnödvändiga ensamtiden, tid att andas. Jag ser att ditt inlägg har några år på nacken - Hur har det gått för dig med att tillgodose det behovet?
För min del var det i samma veva, runt 2013, som min minsta slutade sova middag och livet blev ohållbart. Då var vi två vuxna aldrig fler än barnen, liksom... och utan att fråga antog jag att även maken hellre hade dragit ut tänder utan bedövning än att vara ensam med båda barnen, så jag tog mig aldrig rätten att "köra i väg" dem och ge mig space hemma. Next thing you know är jag sjukskriven för utmattning och vi har skilt oss. En hel vecka åt hörn utan barn och äntligen går jag inte konstant minus. Men barnveckorna är tuffa, särskilt som de avslutas med helg!
Har du hittat några bra knep för att få andrum med barn hemma?
Mvh Pernilla