Finner mig tillbaka i stressläget pre-Kina efter avklarad onsdag. Hur gick det till? När ännu en grej ramlade i på dagens upplopp visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag måste lära mig säga nej, stopp och VÄNTA. Olika instanser väntar på dokumentation jag satt som mål att göra i måndags. Anlände denna dagen med inställningen att IDAG minsann skulle den banne mig göras, framför allt när påminnelsemailet droppade in efter lunch. Just skit. Blev det av ändå? Nej, man kommer så långt som att öppna filen och sedan pockar nästa grej på uppmärksamhet.
Det som nästan är lika frustrerande är det faktum att jag inte vet vad jag gjort när dagen är slut! Vad har jag egentligen stressat med hela dagen?
Mailat och telefonerat, det är vad jag gjort, hur konkret är det? Känns inte som ett skit men timmarna har flugit förbi ändå. NÅGOT har jag ju uppenbarligen gjort, men vad? Hallå?

Ronja är ännu inte tillbaka på dagis men underbara farmor och farfar tar hand om henne - till imorgon! De barnfria föräldrarna avnjuter lugnet hemma genom att dammsuga, vika tvätt, tvätta, fylla på vedkorgen och plocka fram golvytan igen. Medan jag gjorde detta lagade Johan middag, en ny anrättning som av någon anledning inte ser likadant ut som på receptkortets blanka bild. Medan han gör sluttampen låter jag rumpan vila i mysfåtöljen. Hjärnan känns urvriden och sinnet märkligt tomt. Förutom tvätten blir det inte många fler knop denna kväll!