En sådan där dag man ömsom velat skita i allt och ömsom gillat tempot. Sju till halv fem svischade förbi i ett oupphörligt mailande och telefonerande. Så många trådar som spretar att man tappar kollen, och de visar ingen ände! Istället kommer bara fler som måste lösas så man till slut inte längre vet hur eller varför man hamnade där.
Då är det faktiskt lite gott att komma hem där vabbande Johan fixat middag och en glädjestrålande Lilltjej springer en till mötes.
Nu är maken på hockey med Tomas, ett litet tack för all hjälp. På fredag är det farmors tur att bjudas på liten tackgest om planerna kan fullföljas. Det vet jag imorgon.
Men en sak vet jag redan nu: Jag kommer att sova gott inatt, om jag inte börjar tänka jobb vill säga.
Men nu kan man enkelt koppla bort det i alla fall när Lilltjejen tar ens fokus. Roligt att se min gamla Briojärnväg igen. Då när endast den klassiska åttan kunde byggas och tre vagnar bakom det svarta loket existerade!