Det var längesedan jag hade så hiskelig träningsvärk som nu! När man inte var uppe på fjället var man mer eller mindre tvungen att stå upp och köra - om man inte ville skaka ur sig äggstockarna samt bli en decimeter kortare. Det blev ett rejält tre timmars träningspass med kortare paus i Hemfjällsstugan. Tyvärr vad vädret så tråkigt att det var nästintill obefintlig sikt.
Nu har vi packat ihop det mesta av våra pinaler för hemfärd imorgon bitti. I kylen står fyrpacken redo!
En vecka med otroligt mycket lökstadie i soffan och pinsamt lite skidåkning. Har varken haft lust eller ork och det har ingenting att göra med den fysiska orken. Känner mig mentalt slut, dränerad och känner inte för mycket annat än bara just löka med meningslösa spel på fånen. Orkar inte ens lösa korsord eller läsa medhavd bok. Har fått sanslöst mycket avlastning med Lilltjejen men har ändå tålamodet på gränsen. Det är inget engagemang, ingen vilja, känsla eller lust där heller. Bara plikt och skyldighet.
Det har varit en oerhört skön och välbehövlig paus från jobbet, men jag som ofta längtar tillbaka gör inte det denna gång! Självförtroendet är i botten, min okunskap när jag tog nya uppdraget har lett till konsekvenser jag nu måste hantera. En utvecklande utmaning vissa dagar, hopplöst oöverstigligt berg en annan. Jag känner mer för att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet än stå i fightställning för att kämpa.
Borde det inte vara mer av det sista efter en veckas semester? Ska man känna sig så TRÖTT?
Har hjälpt Ida lite med matten vilket var kul och återupplivade den givande känslan sedan lärartiden. Dock har jag ju glömt skrämmande mycket så självförtroendet fick ännu en knäck när Johan tog över.
Jag börjar undra om jag verkligen hör hemma i det uppdrag jag nu har för VCC. Eller om det bara är det knäckta självförtroendet som talar.