Till lunchplättarna, inte konstigare än så.

 

Hör Justin Bieber för vad jag tror är första gången på radion och undrar vad som händer när han hamnar i målbrottet. Men så vill jag minnas en djupodlad artikel i Aftonbladet om lyxbil som kraschades av hans kompis så minst sexton borde Bieber då vara. Då borde målbrottet infunnit sig för de flesta ungpojkar och undrar om inspelningen är gammal eller om han de facto faktiskt låter som en gosse fortfarande.

Låter tankarna löpa och erinrar mig någon dokumentärliknande film han väl gjort med en pompös titel á la "Everything is possible", "You can do anything you want" eller just Biebers "Never say never". Är det inte enkelt att säga så när man väl är där, på toppen? Hade Bieber verkligen kunnat ta sig dit han nu är om han vuxit upp till Quasimodos enäggstvilling? Ser vi några framgångsrika flickidoler, eller stora artister över huvudtaget som ser ut som stryk?

Vi kan komma dragandes med ambitioner om lika värde och "insida som räknas" men vad vi till syvende och sist kommer fram till är att hela paketet måste funka, både in- och utsida. De med mindre fördelaktiga utseenden putsas och stylas till acceptans och går igenom tack vare röstkapacitet och rätt musikval, om vi nu håller oss till Bieber-genren.