Kommer nu?
På madrassen på golvet invid pigg Lilltjej. Nyss hemkommen efter storhandling för bland annat köttbullerullningen imorgon. Vi har synnerligen obefintliga julmatsförberedelser så då är det äkta handgjorda som gäller. Efter middagen kände jag tröttheten komma rullande. Gick som en zombie genom affären och klippte med ögonen genom Lerumsskogarna. När man till slut slappnar av efter lång tid med högt tempo kan det komma på en gång. Folk klappar ihop och sover onaturligt länge, förkylningar bryter ut och kroppen ger upp. Är det något sådant på gång? Nej, så illa ska det inte vara. Dessutom jobbar jag ju alla kläm- och mellandagar. Men visst kommer tempot att bli helt annorlunda. Jag trivs ju på jobbet, föredrar ju det inte sällan framför ledighet.
Rullade genom mörkret till och från affären. Ser allt ljus som flödar ut genom fönster genom stakar och stjärnor. Det är ofrånkomligt och alltid extra kring denna tid: Jag undrar vad som döljer sig bakom de ljusbeklädda fasaderna. Vad som sker därifrån de varma ljusen flödar. Julen är familjens högtid framför allt. Och fasadernas. Vi förväntas komma närmare varandra, umgås med familj, släkt och vänner. Bjuda in och visa våra ombonade hem.
Jag ser värmen genom fönstren och kan inte låta bli att undra över sorgen som de många gånger döljer. Rädslan, besvikelsen och bitterheten. "Julen är ett patetiskt försök att uppvisa en familjekänsla som inte finns". Mina ord på pappas dator där på Nils Jans gata för så många år sedan, men lika tydligt svarta mot den vita bottnen nu som då. Markörens långsamma blinkande som till slut backade och tog tillbaka varje bokstav. Skrev för att han skulle se, skrev för att han skulle bli sårad och förstå min besvikelse över att han lät henne dricka. Raderade för att modet svek och samvetet brände. Mitt samvete för att såra honom.
I skydd av backspegeln är det enklare att se. Visst är det patetiskt med en vuxen människa, en mamma och senare också pappa som gömmer alkohol bakom gardiner och dörrar? Smusslar i garderoben och var än de anser "säkert". Försöken att dölja vinkorkens ploppade med harklingar. Patetiskt, till och med skrattretande om det inte varit så sorgligt.
Där i Umeå, den enda gången då jag med ordningsvaktens erfarenhet och tidens avstånd i ryggen faktiskt såg det tragikomiska i hela situationen. Min mamma med alkohol- och fejkgråtsblanka ögon snyftar efter den vinflaska min syster och jag hittat och gömt. Gnäller som ett barn efter godis. Min erfarenhet och känslomässiga distans blev den mur jag önskar jag hade då som barn och senare tonåring.
Jag önskar jag kunde dela med mig av den. Bygga upp den kring alla de barn som sitter där med det tryckande svarta hålet i bröstet och skriker utan att höras. En förbannelse sedan jag själv blivit mamma - den fysiska smärtan och illamåendet vid tanken på barn som far illa och den oförmåga jag har att lindra deras smärta.
Det förekommer många kampanjer kring Vit Jul. Att avstå alkohol under julen. Är det för mycket begärt av oss vuxna människor? Är det verkligen så förbannat svårt?
Konstigt nog är jag inte trött längre och Lilltjejen har somnat. Om några timmar är det fjärde advent. Hej jul, är du över snart?
Kommentarer
Trackback
