Med en Internetuppkoppling som har mer att önska här ute i skogen tar det en evighet att ladda hem den. Registrerar och startar, ojdå, bäst att sätta fart. Promenerar till skogsbrynet och ökar farten. Eller ja, ökar steglängden i alla fall. Medan jag lufsar och försöker få kroppen att förstå vad den ska göra funderar jag på när jag joggade sist. Kan bara erinra mig ett löpband på Sportlife när jag bodde i Stenungsund. 2007 flyttade jag därifrån. Då flåsade jag mig fram i kanske tio minuter innan jag fick ont i först ena knäet och sedan det andra.

 

Nu har jag samma skor jag bär på jobbet, Sportlifes vindbyxor och mobilen i handen. Känner mig ungefär lika lätt och smidig som ett mumintroll. Men det känns s-k-ö-n-t. Någonstans under den dryga tvåkilometersslingan bestämmer jag mig för att köra ett varv till. Och innan första varvet är över kommer den där känslan som påminner om andra andningen. Hade jag kunnat klocka varvtid hade den andra gått betydligt fortare än det första, dels för att jag vågade och naturligtvis för att jag visste att jag inte skulle springa mer.

Det gick inte fort, inte smidigast och flåsade värre än en hund i Sahara. Men jag gjorde det och det kändes så jäkla bra! Nu väntar jag bara på träningsvärken och benhinnorna. Men det är precis sådär det ska vara, som jag föreställt mig (nåja, kanske något fortare och lättare). Men bara jag, helt ensam i skogen. Så fort jag kom ut på asfalten kändes det bara platt, stötigt och hårt.

Bara för att jag befinner mig där jag är, mår som jag nu mår har jag förstås fått blodad tand och jag förstår de som säger att Runkeeper är motiverande. Jag vill köra två varv igen, i varje fall mentalt. Men jag ska nog inte överskatta min icke springvana kropp. Dessutom har jag två ViPR-pass att instruera imorgon. Men mina tankar har redan börjat spinna på stigar i skogen runt huset där hemma. En sådan där armhållare för fånen står näst i tur på min inköpslista!

Extra underbart att sjunka ner i en av de varma små bassängerna, simma några tag i den större svalare poolen och sedan slå sig ned med medhavda bok nummer två. Läste ut "Femtio nyanser av mörker" igår, lika flat som den första men nu är det gjort. Camilla Henemarks biografi har redan bjudit på mer toppar och dalar efter några få kapitel. Den känns dock lite forcerande och också flat på ett sätt

Nu blir det lunch, hungrig som en varg.