Med blandade känslor fyllde jag i och satte signaturen till detta dokument. Nej, så dramatiskt är det faktiskt inte, jag har inte sagt upp mig för en karriär inom pantomim på Avenyn eller ytterligare studier. Inte ens för att återgå till lärarjobbet eller kanske mishmasch av ordningsvakteri och instruerande.

Nej, jag ska bli renodlad Volvian.

 

När man senaste månaderna blivit matat med hur tuffa tider det är, sett avdelningar bantas och utgifter åtstramas blev jag väldigt förvånad av att strax innan påsk tillfrågas om jag var intresserad av en anställning. Jag hade mer eller mindre förväntat mig det motsatta, att som så många andra konsulter få lämna bygget. Visserligen är detta också en form av besparing, för även om jag lönemässigt nu får ett skutt uppåt är det bara en del av vad jag som konsult kostar företaget. Det som varit extra roligt i detta är kollegan Mikael. Han och jag var ju de sista konsulterna i vår grupp och kände oss nog ganska lättade över att ha varandra ändå. Nu fick jag, så typiskt mig, fruktansvärt dåligt samvete över mitt svek att "lämna" honom ensam. Allt eftersom förfrågan om anställning faktiskt blev allvar kände jag att jag måste berätta för honom. Slokörat och ursäktande berättar jag så att jag erbjudits anställning som jag accepterat. Mikael slår händerna för ansiktet och utbrister "Det har ju jag med!" och så har han haft ångest för min skull! För min del blev anställningen extra positiv av detta för vi har båda mer eller mindre förväntat oss att en av oss eller båda två skulle få sluta när som helst.

 

Det ständiga damoklessvärdet att lämna sitt uppdrag skulle kunna verka sporrande för en del medan det för min del bara varit tvärtom. Istället för att taggas, visa mera och göra sig oumbärlig kämpade jag med den svikande motivationen. Att all press och allt man skulle hinna göra ändå var meningslöst, för man var ju bara konsult, och poängen med dom är just att kunna släppas så lätt som ingenting. Tack och hej oavsett om man slitit som ett djur för att tillgodose alla parter. När jag nu fått detta erbjudande känner jag en grym motivationsboost. Det jag nu gör känns inte lika meningslöst. Det kanske inte är så konstigt när man nu kan se en långsiktighet på ett helt annat sätt.

 

Så, två månaders uppsägningstid vilket innebär att jag och Mikael lämnar Experis och äntrar Volvo till fullo i mitten av juni. 

 

Nu sitter jag och väntar på att Johans creme brulee ska svalna tillräckligt för provsmakning. Imorgon har vi bjudit hans föräldrar, mormor och Stefan på grillunch så han har förberett tills dess. Lunch eftersom jag har mitt sedvanliga combatpass klockan fyra. Kyckling och fläskfile gottar till sig i sina marinader och massor av annat mumsigt ligger redo inför grillpremiären.