Jag tror nittiofem av Göteborgs invånare utstötte ett kollektivt stön när de drog upp rullgardinen denna morgon. Resterande fem procent (icke-Göteborgare-och-troligtvis-från-kallare-breddgrader) stönade istället över hur kaotiska vägarna skulle vara.

Undertecknad höll dock på att ställa till det själv när hon slappnat av efter att synnerligen enkelt tagit sig upp för backarna, distraherad av mobilen plötsligt upptäckte att det i backen ned var betydligt mer snö och inget grepp över huvudtaget.

Står man inför plötsliga skrämmande situationer kan två tankemässiga saker hända: Antingen blir det kortslutning och totalt blankt, eller så flimrar tankarna som blixtsnabba filmsekvenser. Själv fick jag det sistnämnda när jag glider mot den nästan nittiogradiga brant nedåtlutande kurvan där också en annan väg mynnar från vänster. Jag ser framför mig hur jag kolliderar med vägräcket (vilken tur att det är där och inte låter mig rulla ner i branten på andra sidan) och tänker hur tur det är att jag har verkstaden inbokad nästa vecka. Nu får de inte bara fixa baken utan fronten också! Jag ser framför mig hur det kommer en bil från vänster som inte ser min Guling komma rullande.

Inser så att jag marginellt till vänster om räcket faktiskt har en infart, en lång rak och fin i min riktning som den nye husägaren fixat tack vare tonvis med fyllnadsmaterial i branten. Där glider jag in och vågar knappt tro min lycka. 

Behöver kanske inte tillägga att jag kröp/gled nedför resten av backen, när jag funnit modet.