Jag tillhör de som har riktigt dåligt ansikts- och namn minne. Eller bra på ett dåligt sätt på så vis att jag känner igen personen men kan inte bedöma om det är en jag faktiskt känner och borde hälsa på eller en total främling jag sett i kön på Ica. Det är faktiskt lite jobbigt och har försatt mig i pekära situationer. Hälsade på en kompis till Johan vilkens sambo jag typ träffat en eller två gånger tidigare. Med mig hade vi symbolisk gå-bort-present som jag skulle överlämna till värdinnan - som hamnade hos systern istället. Otaliga är situationerna jag fått hälsningar och små pratstunder med personer jag känt igen men inte kunnat placera. För att inte tala om alla de gånger jag sträckt fram handen för att presentera mig och fått svar med knappt skönjbar förnärmelse påvisar att vi minsann setts förut.

När jag förutom instruerandet också extraknäckte som ordningsvakt blev de olika ansiktena än fler och ute på gatan visste jag till slut inte om det var en gäst, deltagare eller diskplockare som hejade. 

 

När jag nu "bara" instruerar men på tre olika anläggningar med en fjärde (Angered) som jag lämnade för Partille är dilemmat utanför gymmets väggar. Alla känner apan men apan känner ingen, och även om vi ska sträva efter att bli mer personliga och till exempel lära oss deltagarnas namn finner jag nog utmaning i att placera ansiktet först och främst i en combatsal och sedan i rätt gym. Så passar på att redan här be om ursäkt till alla de jag kanske totalignorerar eller bara för ett förvirrat och synnerligen odefinierat samtal med mellan varuhyllorna. Troligtvis känner jag igen dig men tänker hysteriskt för att identifiera. Många har också tillfällena varit då jag först efteråt lyckats placera personen eller namnet. Något frustrerande. Glömmer aldrig ett combat pass där en deltagare var en instruktörskollega jag ofta småpratat med och visste namnet på, men av någon anledning glömt där och då. Medan jabbar och knän utfördes i rasande tempo rabblade jag namn som jag tyckte hon borde ha, varför hette hon inte det? Hade hon inte haft den personligheten att hantera min amnesi-topp hade jag såklart inte hållit på så.

Men när man så står där med kundvagnen framför sig, ska man erkänna direkt med ursäktande blick och be personen fräscha upp ens minne eller bladdra på i förhoppningen att den andre ska säga något som avslöjar vem det faktiskt är? Faran är bara att man då riskerar jobbiga frågor som kräver att man faktiskt vet vem sjutton man har framför sig. Pinsamt.