Jag h-a-t-a-r att stressa till mina pass! Jag vill ha tid att fokusera, skita, fylla i tidrapport och okynnespinka innan jag kliver in i salen för att ge gärnet.
Kalopsen står och puttrar på spisen, jag hinner inte äta den så några mackor har intagits i godan ro. Johan tappar upp ett bad åt Lilltjejen och frågar när jag behöver sticka. Jag sneglar på vår stora klocka som är strax efter fyra och säger kvart i fem i alla fall. "Då måste du ju åka nu för den klockan går ju fortfarande på vintertid. När börjar passet?"
"Sploink!" Säger det i min hjärna när paniken slår till. När börjar passet? Halv sex. Klockan är inte efter fyra, den är efter fem! Jag trippar än hit än dit, kommer med instruktioner för att färdigställa kalopsen. "Stick!" Säger maken och jag grabbar träningsväskan och springer, tackar alla trädandar att jag packade den tidigare på dagen.
Gulingen får verkligen använda sina hästkrafter när jag sätter gasen i botten och eh, inte kör över heldraget för blixtsnabba omkörningar. Fem minuter innan passet börjar ramlar jag in på anläggningen. "Där är du, de undrade vart du tagit vägen", säger de i receptionen när jag rusar förbi. Ner för trappan, in i omklädningsrummet, sliter upp träningskläderna och river av mig kläderna. Jag m-å-s-t-e på toa!
Snubblar in i salen där det är annandag påsk-glesare på golvet och pustar lite. Det är glada leenden, instruktören kom till slut! "Välkommen, vi såg när du rusade ur bilen. Andas, nu är du ju här!"
Två minuter över halv kör vi igång och det må vara färre deltagare denna dag men stämningen är hög och energin på topp. De är bara grymma helt enkelt!