På toppen av vårt Olofstorpsberg erbjöd jag en ung kille lift ner till busshållplatsen. Försynt och mycket trevlig på väg till gymnasiet på andra sidan stan. Är det mitt vanliga cyniska jag som förundras när han tackar så mycket för skjutsen och önskar en riktigt trevlig dag? Jag som jobbat med tonåringar vet ju att nittionio komma nio procent av dom är vanliga goa individer utan den taskiga attityd den lilla klick man tyvärr kan låta sin åsikt färgas av.
Känner en saknad efter lärarjobbet och alla fina ungdomar jag fick privilegiet att undervisa. Är det ännu ett tecken på att jag lät jobbet komma mig för nära, att jag fortfarande kan tänka på en del elever? Undra hur det går, hur de mår, hoppas de mår bra och glädjas åt de små glimtar jag ser hos de jag har på FB? Jag var ju bara en liten periferi i deras liv, en sketen ma/no-lärare som uppenbarligen ömmade för mycket för somliga adepter. Låter onekligen en smula över gränsen. Men där och då gjorde det inte det, och så här i backspegeln tycker en del av mig att det fortfarande inte var tillräckligt.