En otroligt fullspäckad arbetsvecka är slut och jag är förvånansvärt pigg ändå. Jag börjar ju sju på morgonen för att lämna tre för dagishämtning. Visst kan det vara skönt att sluta tidigare, men inte när man känner att man inte har tid! Att folk är tillgängliga minst två timmar till, jag behöver de två timmarna men måste åka! Det är frestande att säga att jag måste ha de där två extra timmarna, men efter väggkänningen på lärarjobbet och vetskapen om medarbetare som har det ännu värre har jag nu lättare att faktiskt ta ett steg bakåt och säga till mig själv att: Nej, jorden går faktiskt inte under om detta får vänta en dag eller två! Jag har gjort det jag kunnat, mer än så kan jag inte begära och då kan ingen annan det heller!
Jag väljer att bortse från frustrationen av allt jag inte hunnit och fokusera på det jag ändå faktiskt gjort. Det är bara att acceptera omständighetens alla turer på ett storföretag och göra det bästa av det. Att man har bra folk omkring sig gör så mycket! De närmaste som accepterar mina egenheter till sådana jag aldrig mött men lägger tid och engagemang för att hjälpa trots att de själva är överhopade av arbete.
Fick möjligheten att möta två av dessa idag och med det samvete jag har kändes det bra att lämna över lite lördagsgodis som tack. Bara en gest som känns bra för mig och förhoppningsvis uppskattades. Jag inbillar mig att de flesta tycker om att bli uppskattade, få bekräftelse på att man noterat det där extra de gjort. Det kostar ju så lite!

Med deras hjälp och många andras kanske jag kan reparera den blunder jag gjorde. Hoppas, hoppas!
Nu har jag två dagar att ladda om lite och framför allt rensa skallen. Det är nog inte bara en där på jobbet som fått ta del av min härdsmälta hjärna!