Min syster har två pojkar i sin mest springiga och busigaste ålder. Min syster är också en av de snällaste och har alltid varit. Kommer till exempel aldrig att glömma hur snällt hon lånade mig pengar och skrev tjusiga skuldsedlar när jag för tionde gången hamnade på Norrmalmstorg där hennes fem röda hotell stod och trängdes.
Det var en parentes. Grejen är att min syster låtit oss eller snarare Ronja ärva en massa grejer av sina killkusiner. Som det här huset till exempel, hur fräckt är inte det? Platt som en trave pitabröd och så "swishswosch" är det ett hus med tak! Ronja diggar det men Gråbröderna ÄLSKAR det. Det är party varje kväll så hela härligheten hoppar. Så sent som imorse finner jag Bror halvvägs ut genom dörren med frambenen utsträckta - sovandes. Brorsan låg där inne och snarkade KiteKaten ur sig.

För övrigt får mamma och pappa också plats där inne, tillsammans med sin avkomma. Så om bastun skulle paja har vi ett hopfällbart alternativ - grymt!

Snart dags för vikariecombat. Ett pass som var uppbokat till mer än hälften är nu nere på knappa tio. Man kan inte skylla på vädret då det regnar, och inte instruktören heller då hon bara är bäst. Måste vara bakfylla och latmasken som härjar. Ja, det måste det.

Just det, vid fotbollsplanerna som jag och Lilltjejen besökte tidigare idag finns det en pyramidformad sittläktare. Den var ju skitkul att klättra upp och ner i och springa fram och tillbaka. Ömmande
moder som man är höll man sig nära och utstötte ord som "försiktigt" och "duktig tjej" med jämna mellanrum för närvarande civilister att notera.
En timmes kutande senare betraktar jag min säkra och förståndiga avkomma från gräsmattan och får såklart se henne ta ett steg rakt ut i ingenstans. Duns, duns, huvudet ner och tårefloder och "men så där kan man ju inte göra, då går det ju så här" och puss och tröst och snor och "titta där så de sparkar på bollen". Det som inte dödar det härdar. Mitt motto. Mammapriset har aldrig varit min ambition - längre.