Johan intar sen middag efter sin fotbollsträning medan jag lyssnar på snörvlande Lilltjej och purrande Bror. Snart åker han ut dock då han nu distraherar med att brottas med dammråttorna under hennes säng.
Jag är kissnödig - så orutinerat att glömma något sådant innan nattning. Nu är det bara att hoppas på snabb insomning! Sådär, ut med kattskrället.

Fredag och helg igen alltså. Inte klokt. Att jag och Johan är sällsynt lyckligt lottade på egentidsfronten har väl ingen missat. Imorgon är det dags igen men nu faktiskt för aktiviteter tillsammans. Min andra födelsedagspresent av Johan var Lena Ph:s show på Rondo! Eller ja, egentligen var det den första och enda tänkta presenten, men som jag spolierade. Jag tyckte ju nämligen för ett antal veckor sedan att vi kunde ge Monica en biljett dit då hon fyller år i slutet på månaden, och se vad bra, då kan ju jag också få en till MIN födelsedag så vi kan gå tillsammans, bra ide va? Johan svor tyst några sekunder, febrilt letande efter alternativ som inte fanns. Han hade ju redan köpt biljetter - till oss! Farmor bokad och klar som barnvakt! Hahaha! Så var det med den överraskningen.

Så imorgon blir det alltså show och middag - på Krakow! Johan måste ju också få smaka den stekta (eller var den friterad?) osten. Mumma!

Jag tänker på det ganska ofta, inte så konstigt egentligen eftersom det ju sker så ofta, vilken tur jag har som har så pass mycket egentid under en period många andra kanske haft enstaka stunder eller rent av ingen alls. Visst är det egocentriskt men min relation till Lilltjejen har BARA blivit bättre utav det. Häromveckan hamnade jag bland mina gamla inlägg, scrollade förbi psykologbesök, ångest och osäkerhet. Det känns nästan som att läsa om en annan person, även om minnena är klara. Hur jag kände mig fånig och oärlig när jag prövande lade kinden mot hennes lilla. Skämdes och kände mig dum när jag pussade samma kind, aldrig då någon annan kunde se! Varken kunde eller ville krama henne, skuldkänslorna och frustrationen.
Nu älskar jag att pussa hennes mjuka små kinder, myser av den lilla varma kroppen intill min, förundras över hennes utveckling och personlighet. Jag har lyckan att få henne i lagom doser tack vare Johan och hans föräldrar. Hade jag varit arbetslös eller hemmafru är jag rätt säker att känslorna varit annorlunda och inte alls kommit så långt som de nu har. Den där tryckande sprängande känslan i bröstet var det längesedan jag kände. En kombination av allt ovanstående och vad jag närmast kan kalla "tiden går vidare"- känsla efter Johan avslöjades. På den fronten är jag ännu inte hel, men det gör inte lika ont längre. Kalla det acceptans, resignation, förlåtelse eller ingenting annat än att tiden läker på ett eller annat sätt. Det är inte bra, men bättre. Och det har också verkat positivt på mina känslor och min förmåga att uttrycka mina känslor för Lilltjejen.

Nu har hon till slut somnat, vältajmat så jag kan återgå till fåtöljen och fortsätta på tredje delen!