Så satt man här igen alldeles stinn med putande mage, nedsjuken i en oförskämt bekväm foajéfåtölj.
För den som undrar är det vit chokladfondant, chokladmousse och kanel- och kardemummacheescake. Tryckte i mig lite ost och kex också. Och en chokladmousse till. Tog en tallrik av den där soppan också, innan efterrätten alltså och efter köttet med potatisgratängen som smälte i munnen.

Sitter med två äldre ensamma damer på var sida, vi sitter där på rad vid våra tvåpersonersbord med ryggen mot glasväggen. Har än så länge inte sett en enda ensam man. Det är par, sällskap, barnfamiljer, mödrar och döttrar men inga pappor med söner eller ensamma män. Vart åker dom tro?

Vi sitter där, och de liksom jag sitter säkert och iakktar människorna framför oss. Eller är det bara jag som tycker om att göra det? Fantisera lite kring deras förhållanden, bakgrunder, varför de är där och så vidare. Låta tankarna löpa och hitta på historier, intriger och känslor under den för kvällen mer eller mindre tillfixade ytan.

Sedan funderar jag på något annat, det där vinprovandet. Varför gör man det egentligen? Det där att servitören/servitrisen häller upp lite i glaset, som smakas av och godtas. Jag minns hur pappa alltid var den som fick provsmaka, varför aldrig mamma egentligen? En sådan där gammal könsgrej? Hur är det idag? Det är väl fortfarande bara en som får prova? Vem väljer man? Och vad händer om man inte gillar det där vinet nu då? Då har de ju korkat upp det där vid bordet så tjusigt och elegant med linneservetten käckt över armen. Måste man betala den ratade flaskan då? Hur många får man prova och rata? Är det egentligen någon som ratar det? Och varför är det på det sättet egentligen med provsmakningen? Det är ju inte precis så att jag får provsmaka varmrätten och be om en annan, inte utan att få betala för det. Förutsatt att den inte råkar innehålla kökspraktikantens hårnät eller förkolnade rester av föredetta-potatis.

Damen intill mig får hjälp med att hämta från buffén, hon är rejält röreselbegränsad på höger sida, armen verkar förlamad. Där hon sitter inne i hörnet får hon ibland påkalla personalens uppmärksamhet och det kliar i mig efter att erbjuda min hjälp, fråga om jag kan hämta något, hjälpa henne skära upp köttet, vad som helst.
Men jag vågar inte. Den där förbannade svenskheten att sköta sig själv och inte tro att man är något. Kanske hon tar illa upp? Kanske hon har sin stolthet i att klara det mesta själv, på sitt sätt. Vad är egentligen mina motiv till att vilja hjälpa henne så? Är det medkänsla eller egoism? Hon vill knappast ha min medkänsla, och visst gör man goda gärningar för att det får en att själv må bra? Alla goda gärningar är väl på ett sätt egoistiska, men det är väl ok eftersom det gagnar andra? Finns det helt osjälvisk godhet - egentligen?

Jag kikar ut genom fönstren och det går fortfarande vita gäss där ute.  Kusten har varit full av surfare och kite-skärmar. Det har varit en bra helg, en välbehövlig helg och tror det också varit så för Johan. När jag nu håller på och sparar mina Sportlifelöner ska jag se till att använda dom på det här sättet, till total egotid i min ensamhet. Terapeuten må tolka in och göra sina bedömningar om ditten och datten. Jag trivs med att vara för mig själv, så då är jag för mig själv. Det tycker jag faktiskt är helt ok oavsett vilka slutsatser psykologipoängarna kommer med.

Nu ska jag sjunka djupare ned i min djupröda fåtölj i mitt hörn med så ypperlig utsikt över lobbyn och tvärtemot alla etikettregler slänga upp benen över armstödet och plocka fram mitt DS.