Gulingen fick nya vindrutetorkare när den var på service. Inga sådana där Biltemasutgåvor jag kört med sedan mannaminne. De senaste skapade ett intressant mönster där de hoppade över rutan precis i synfältet, och gnällde värre än jag själv när jag kort efter förlossningen kände att jag behövde gå på toaletten.
Nu när vintern plötsligt beslöt sig för att göra ett återbesök fick jag så aktivera mina nya torkare och det lät ingenting! De gled silkesmjukt över rutan utan ett ljud! Och jag behövde inte vrida nacken i konstig vinkel i jakt på ett hyfsat fritt synfält!
Är det ett tecken på desperat behov av glädjeämnen som gör att en sådan här sak kan få mig att sitta och le som ett fån där bakom ratten?


Men å andra sidan kan man ju också se det som en förmåga att se och uppskatta också de små detaljerna i sin omgivning? Som de fotavtryck Johan skickade från hans och Lilltjejens väg ut till bilen? Hennes lilla fot ser visserligen otroligt liten och söt ut intill Johans. Men ändå kan jag inte låta bli att tycka den ser så stor ut! Det var ju inte länge sedan Lilltjejen hade mikroskopiska fossigar ju!