Johan ligger och vilar efter en tidig morgon med Lilltjejen. Hon ligger nu i vagnen intill och sover lunch så jag passar på att lapa lite uv-strålning i lagom dos så här mellan tunga gråa moln. Johan har nu fyraveckors semester framför sig medan jag jobbar en vecka till och därmed är ledig då dagis har stängt. Gråbröderna tassar omkring runt mig och ser sådär kattungeknasiga ut när något flygfä ska försöka fångas!

Man kan ju i alla fall säga att helgerna på ett sätt blivit längre sedan man blev förälder i och med att man inte kan sova bort halva dagen. Nu har man börjat dagen med rejäl frukost, och så en promenad i backarna för att byta ut några loggremsor i två av nanocacherna. Är ruskigt sugen på att lägga ut fler men har inga riktigt bra ställen.

 

När vi kom tillbaka från vår promenad hojtade två av de mindre grannpojkarna på oss med upphetsade små röster. De stod på vår lilla "skogsdunge" och hojtade att de hade en orm framför sig. I händerna hade de stenar som de skulle kasta på den.

Varför är barn så destruktiva? Klossar är roligare att riva ner än att bygga upp, papper och leksaker rivs och slits, bankas och dras. Om så bebisar inte förstår mer än att det är kul med ljuden så har jag svårt att förstå äldre barns vilja att kasta sten på ett oskyldigt djur. Är det bara så enkelt som den outvecklade empatiförmågan? Barn som ännu inte hunnit lära sig, vad har de annat att referera till än sina instinkter? Djuret rör sig om man slänger något mot den, det är ju roligare än om den stilla i solen. Pinnen orsakar oväsen när jag hamrar den mot fönsterrutan, vuxna blir upprörda och jag får uppmärksamhet - kul juh!

Busiga eller bråkiga barn får uppmärksamhet medan de tysta och snälla försvinner i bakgrunden. Nu ska jag lämna den molniga utsidan och sätta mig framför Dibbe istället.