Det regnar duktigt på utsidan så är inte förvånad att höra Johan komma tidigare genom dörren. Att hålla igång fotbollstjejerna i en och en halv timme i ösregn är nog inte det lättaste. Gott att det inte är iskallt ute i alla fall.
(Lilltjejen spatserar omkring i sin inhägnade sovplats, får se hur länge jag blir här ikväll.) Lite middag hade ju varit gott, alla cupcakes till trots. Klämde faktiskt i mig en tredje också!
(Lilltjejen ligger på rygg med benen i vädret.)
Ser alla dessa studenter på Facebook, mina gamla elever som nu är så vuxna! Det är så roligt att kunna följa dom så här i periferin, hur de utvecklas, deras studie- och yrkesval. En del har fått barn, en del bor utomlands, de lever livet helt enkelt och för egen del känns den tiden så fjärran men ändå till vissa delar så nära. Jag såg fram emot att flytta till Umeå och komma hemifrån. Glädjeyrande stod man där i höskrindan och firade att man lämnat skolan - för sommaren. Så här i backspegeln var jag inte redo att plugga vidare direkt, jag visste inte ens vad jag ville men data lät ju kul! Drygt ett års vandrande på andras arbetsplatser om nätterna fick upp motivationen igen men klargjorde ännu inte vad jag ville. Jag ville plugga, var finns det platser kvar? Grundskollärarutbildning, tja varför inte? Svenska/SO näe tror inte det! Matte/NO klart att föredra trots tvåan i betyg efter nian! Det tyckte eleverna alltid var lika kul att höra, att jag hade tvåa i betyg och nu jobbade som mattelärare! Det påvisar bara att det finns hopp för alla! (Nu står Lilltjejen och stampar)
När jag lämnade tekniska linjen där i Piteå hade jag en trea i alla fall. Tror det berodde mycket på läraren men också min egen mognad och vilja, eller kanske snarare ovilja att kämpa. Man kan inte förvänta sig mycket resultat av att skriva av facit i tre år!
Jag minns den frustrerande känslan av hur värdelös man kände sig, som att man var dum i huvudet som inte fattade och alla andra satt och räknade som små blå. Matten på lärarutbildningen var på så hög nivå och för mig totalt oförståelig, både att praktisera och motivera. Att det skulle ge en djupare förståelse för matematiken ger jag inte mycket för. Alla de där poängen hade gjort mera nytta om de lagts på didaktik och pedagogik, att faktiskt lära sig lära ut den matematik man sedan de facto skulle lära ut. Differentialekvationer, analys och allt vad det nu hette? Men inte ett jota om hur man får en frustrerad tonåring att förstå ekvationer och algebra!
Så när jag väl var på plats i Stenungsund, på gång att påbörja mitt första lärarjobb, satte jag mig och räknade igenom matteböckerna eleverna skulle få! Det var förutom praktiken min första ordentliga kontakt med matematiken jag skulle undervisa i sedan jag själv lämnade grundskolan! Jag minns hur orolig jag var, men av någon anledning hade allt bara fallit på plats under åren därefter. Procenträkningen jag aldrig förstått mig på var nu logisk och enkel, geometrin rolig och algebran rena nöjet! Tänk hur det kan bli. Hur det kunnat vara om läraren varit annorlunda. Men ingen mirakellärare i världen med en klass på trettio elever hjälper om eleven själv inte vill. Eller?
Jag försökte ju att dela klasserna för att få mer tid att ge den där personliga hjälpen så många behövde. Jag hoppas det hjälpte något. (Nu ligger vi ner!)
Jag fattar inte varför elevgrupperna inte minskas? Det påstås att gruppstorleken inte påverkar inlärningen och resultaten men det tycker jag är rena skitsnacket - faktiskt!

Men nu är det "sova-andetag" nerifrån fotändans hörn! Knappt femtio minuter tog det denna gång. Nu ska det ätas!