Det var avslutning på dagis idag. Nybakade scones, föräldrar och barn och ihopsamlade gåvor. Inte alls min grej - inte alls! Socialisera med ytligt småprat med vems mamma sa du att du var? Och vem är den ungen då? Lilltjejen var inte helt med på noterna heller så vad sjutton hade jag där att göra? Visa uppskattning för fröknarnas otroliga arbetsinsats (hur orkar dom?!) men det fixar väl gåvan?

Det blev ett sådant där tillfälle när jag kände mig lika mycket mamma som sanden i lådan utanför. Nedslående och störande. 

Har av flera fått ifrågasättanden av min uttalade osocialism eftersom jag kan vara synnerligen social med somliga personer. Jag har ju själv undrat över det där ibland, hur selektiv jag kan vara och varför. Och jag har inget riktigt bra svar på det. Med somliga känns det helt enkelt bra och jag tar gärna initiativ till samtal och dösnack. Kanske är det en känsla av oförutsättning? Dock går inte det ihop med mitt selektiva urval hos "nya människor", sådana jag aldrig lär träffa igen. Där är det ju verkligen inga krav eller förväntningar på fortsatt kontakt, men då träder antagligen meningslöshetsparagrafen in. Somliga känns helt enkelt bättre än andra såpass att jag öppnar upp och faktiskt känner att jag får ut något av kontakten. Kanske orättvist och tänk vad jag kanske går miste om? 

Jag har ju alltid velat beteckna mig som en öppen person som har lätt att komma överens med de flesta (citat från mitt cv). Men i själva verket kan jag nog ge ganska reserverat intryck, till och med ointresserat och därmed stroppigt. Men det beror nog helt och hållet på vem man frågar.