Så blev det pratat igår, på mitt initiativ. En del tårar med vad jag hoppas ärliga ord som höll på några timmar. Jag fick ur mig frågorna igen men inte så många svar. Jag hör hans svar men förstår ändå inte. När han nu sitter med konsekvenserna är det enligt honom lika obegripligt, men ska jag kunna acceptera? För det är det det handlar om. Att acceptera detta oförståeliga är enda sättet att kunna gå vidare. Det kändes bra för oss båda att äntligen få samtala ordentligt, han erkänner ju det men likväl har han så svårt att ta initiativet. Vad vi kom fram till? Inte mycket egentligen, vi tar en dag i taget. Så idag blev det en cachingtur i skogarna utanför Lerum, totalt tolv stycken.