Ligger avstängd i soffan görandes ingenting medan far och dotter äter lunch. Det fungerar ju rätt bra det där, att låta allting rulla på och skjuta undan de små gnagande tankarna - ett tag. De vill inte låta sig nöja med gnagande oro för att slutligen duka under för den obönhörliga tiden och fulltecknade dagar. De vill inte alls. Så till slut kommer de till uttryck i form av utrunnet tålamod och irritation på saker som är lättare att peka på: Lilltjejen som vaknar på morgonen, skräp under fötterna och kattlådor som behöver tömmas. Jag väntar på ett initiativ till samtal, väntar så länge att tålamodet tar slut och frustrationen går ut över allting. Jag väntar på ännu ett svek samtidigt som jag ställer mig frågan om jag egentligen bryr mig. Dilemmat gäller snarare om jag drar ut på något obönhörligt, att jag tvingas till något jag egentligen inte vill men inte ser något annat alternativ till. Jag svär och förbannar situationen han försatt mig i, men nu är det trötta och uppgivna eder. Jag får det sagt av andra, vilket gör ondare än när jag säger det till mig själv: Hade vi inte haft Lilltjejen hade jag varit utanför dörren för längesedan. För vad säger de orden om mig egentligen? Hur dum jag är som stannar hos en som svek och inte respekterar mig eller det vi hade? Att jag förnedrar mig och finner mig i den otrygghet jag försatts i bara för att vi har ett barn? Men det är ju det där att det ju inte är så "bara för". För en del kanske men inte mig. Och varför skulle jag egentligen vara den utanför dörren? Hur kommer det sig att det oftast är den svikna som drar? Den svikna som får lämna sitt hem? Troligtvis för att man själv inte vill vara kvar i den miljö som bara visat sig vara luftslott och illusion. Leva kvar i påminnelsen om sin naiva tilltro på en annan människa. Jag lärde mig tidigt att de som betyder mest också är de som sviker, att ensam är stark är ett motto jag inte kan släppa hur ofta psykologer, vänner, bekanta och egna tankar i bakhuvudet än säger emot. Jag hör bitterheten i detta inlägg, den genomsyrar och dryper av allt det jag kämpat för att hålla undan. Jag försöker ha perspektiv, försöker bagatellisera och minimera, vrida och vända på mina tankar för att få dom att betyda mindre, verka mindre, känna mindre. Och det har gått ganska bra, så pass att jag vid frågor kunnat säga att, jo det går nog bra det här. Men i själva verket var det ju bara den där förbannade fasaden, skickligt uppbyggd av mina egna försvarsmurar. Jag vet svaret jag skulle ha gett om någon annan i min sits frågat om råd, men vill inte höra på det örat själv. Jag väntar på ett initiativ till samtal, det KAN väl inte vara ett enmans, eller kanske snarare enkvinnas jobb? Vad är det som är så förbannat svårt?