Ligger här och lyssnar på Lilltjejens snörvlande andning. Farmor och farfar har åkt hem och Johan är på väg hem från innebandyn. Grymt pass idag! Lite trångt när det var fullt men bra tryck!

Funderade tidigare idag på var jag egentligen står nu. Vardagen har rullat på i sina ofrånkomliga rutiner och det har fungerat riktigt bra. Man skulle nästan kunna tro att det är som vanligt, men så inser jag att det faktiskt inte är det. Vi har egentligen inte kommit någonstans. Tiden har bara gått och har inte läkt de berömda såren men möjligtvis fått dom att bilda en skorpa. En skorpa som bildats på grund av att vi låtit bli att pilla på den och nu bara kliar emellanåt. Infektionen är dock där som inte tillåter läkning. Nog med liknelser.
Jag tror jag befinner mig i en sorts väntan på Johans sessioner då jag också ska få vara med. Vi kommer liksom inte längre på egen hand utan att det blir ett ältande. Men jag märker hur små marginaler han har, hur lätt hans "misstag" sätter ännu mer på hans minuskonto. Växelkursen är inte proportionerlig för fem öre då de bra sakerna inte alls väger upp på motsvarande sätt. Han kämpar i motvind om man säger så.