Lock på glid
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vill skrika, slå, kasta saker, skada och förstöra, bara göra NÅGOT destruktivt! Något för att få ut den vrede, frustration och förtvivlan som av någon anledning kom över mig. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara jag. Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så här?
Jag visste inte att jag gjorde det men uppenbarligen håller jag tillbaka mer känslor än jag trodde. Och jag är visst trött på det. Johan blir sur för en enligt mig skitsak och jag blir så besviken. Trött på att gå på tå, trött på att bara låta livet bestå av att upprätthålla vardagen. Jag vill ta den feges utväg och bara kliva ut genom dörren och försvinna, skala av mig mitt liv som det ser ut idag och dra på mig ett annat. Men det går inte, jag kan inte och jag känner mig bokstavligt talat som ett djur i bur. Skulden gör mig svart och tom inombords och så brister det. Jag svär åt Lilltjejen och ber henne hålla käften. Jag greppar henne hårt och placerar henne i sin stol. Johan sätter sig och bara ser på mig, som han säger förstummad av det oacceptabla jag just gjort. Han bara ser på mig, vad fan väntar han på? Att jag ska säga det jag redan vet, alltid har vetat och tampas med varenda dag? Att jag inte räcker till, att jag är en besvikelse som mamma, att jag inte känner något. Att jag inte vet om jag vill vara där jag är.
Så jag öppnar munnen och anklagelserna kommer. Hur han förstört det ömtåliga band jag kämpat för att uppnå. Hur det han gjort försatt mig i ett läge där jag känner mig fast, kvarhållen av den plikt och det samvete som alltid varit mitt livs ok.
Han visar med en gest var dörren är, att han kan ta hand om henne och jag inte behöver bry mig. Och det gör mig än mer förbannad. För han vet att jag inte skulle tillåta mig själv det, att jag vet att ingen dörr i världen kan utestänga min skuld och det val jag gjorde för nästan två år sedan. Och jag är så arg för att han satt mig i den här situationen! Jag som trodde jag var arg-klar. Uppenbarligen inte, uppenbarligen bara on hold, avvaktande väntan som jag väl uttryckte igår eller nåt.
Och som vanligt när jag besviken på mig själv konstaterat ett läckage i locket undrar jag vad det skulle vara bra för. Det resulterade ju bara i än större skam för mig själv över de ord jag yttrat till Lilltjejen vilka Johan väl för alltid lär hålla emot mig. För att inte tala om svullna ögon och snorstinn näsa. Att man inte kan lära sig bara förbannad på ett snyggt sätt?
Imorgon ska Johan vara borta till söndag med sin whiskyklubb. Att hoppas han får det fördjävligt tråkigt är väl att hoppas på för mycket.
Nu är jag jävligt förbannad!
Jag förstår inte att du tar all den där skiten från honom. Han lallar omkring och mår gott medan du tassar omkring på tå.
När du för en gångs skull exploderar hänvisar han dig till dörren. Vad är det för skitstövel till karl? Han ska krama om dig och säga att allt blir bra. Han ska hjälpa dig inte stjälpa dig. Han ska övertyga dig om att han finns där. Att dina känslor för Ronja finns där. Inte stå bredvid och anklaga DIG för att vara en dålig mamma!
Du är där du är på grund av Ronja. Inte för hans skull. Antagligen svider det rejält i honom. Då vill han så klart att det ska svida lika mycket i dig. Han tycker du kan gå om det inte passar dig. Vad är det för skit.
Du exploderade mot Ronja. Hur många gånger tror du inte en förälder gör det mot sina barn? Vänta bara!
Det kallas att vara förälder. Visst. Ronja har inte gjort något dumt. Hon står mellan er två och ska liksom vara kittet. Och igår förbannade du det. Att hon är den som gör att du måste stanna i skiten.
Du är rädd för att han ska påminna dig om detta framöver. För att han ska rubba det i såren. Skit i det! Det han har gjort är så mycket värre!
Det är inte dig det är fel på!
Nu är jag jävligt förbannad!
Jag förstår inte att du tar all den där skiten från honom. Han lallar omkring och mår gott medan du tassar omkring på tå.
När du för en gångs skull exploderar hänvisar han dig till dörren. Vad är det för skitstövel till karl? Han ska krama om dig och säga att allt blir bra. Han ska hjälpa dig inte stjälpa dig. Han ska övertyga dig om att han finns där. Att dina känslor för Ronja finns där. Inte stå bredvid och anklaga DIG för att vara en dålig mamma!
Du är där du är på grund av Ronja. Inte för hans skull. Antagligen svider det rejält i honom. Då vill han så klart att det ska svida lika mycket i dig. Han tycker du kan gå om det inte passar dig. Vad är det för skit.
Du exploderade mot Ronja. Hur många gånger tror du inte en förälder gör det mot sina barn? Vänta bara!
Det kallas att vara förälder. Visst. Ronja har inte gjort något dumt. Hon står mellan er två och ska liksom vara kittet. Och igår förbannade du det. Att hon är den som gör att du måste stanna i skiten.
Du är rädd för att han ska påminna dig om detta framöver. För att han ska rubba det i såren. Skit i det! Det han har gjort är så mycket värre!
Det är inte dig det är fel på!
Din explosion mot Ronja har hon absolut inte tagit skada av. Det är ingen händelse som ens borde nämnas som om han kan hålla det mot dig. Tro mig att det kommer kunna ske igen speciellt när hon blir större. Det är inte kul men som Anna W skrev : du är förälder. Vad värre är din situation med din man. Jag lider med dig och skickar lite styrka till dig. Du har inte gjort nåt fel! Kram
Om alla har mat i magen, har sovit ordentligt, ingen är sjuk eller på att få tänder, eller är stressad för något som måste göras....
Ja, då är det enkelt att vara en snäll och pedagogisk mamma. De övriga dagarna får man försöka överleva och hoppas på att man har tillräckligt med spärrar för att inte ska köra sina barn i tvättmaskinen. (läste om någon som gjort det i frustration).
Det är jobbigt att vara småbarnsförälder oavsett. Det är underbart att någon är totalt beroende av en, som små barn är. Men det finns dagar som det är väldigt jobbigt. Man känner sig låst och kvävd. En dålig dag på jobbet slutar när du går hem. En dålig dag hemma.... Tja den slutar liksom inte. Man vet ju att den skulle kunna sluta om man bara fick gå iväg ett tag, men man kan ju inte åka och shoppa och lämna barnet ensamt hemma. Alltså känner man sig låst och kvävd.
Alla gör det. Skillnaden mellan en bra och dålig förälder är att de bra föräldrarna INTE gör något som skadar barnen när det händer. Att skrika på sina barn är inte snyggt, men ganska ofarligt, så därför är det det som de flesta tar till.
