Den här bloggen handlar ju främst om mig, mina tankar och vardag. Sådant som jag känner för att nedteckna, oftast baserat på stundens ingivelse och kanske mera känsla än eftertanke. Alltså jag, ego, moi. Många andra bloggar så som jag eller mer inriktat om exempelvis foto, politik, ensamhet, träning eller sina barn.
Det där sistnämnda tänkte jag nu mer målmedvetet försöka lyfta fram. Det har liksom varit lite annat i mitt fokus på sistone. Ja ens barn ska ju alltid stå i främsta rummet säger man ju men i min blogg som, som sagt är det jag som gör det. I vilket fall tänkte jag försöka nedteckna de där små detaljerna man så lätt glömmer bort och kanske är lite kul att läsa om sisådär fyrtio år med barnbarnet i knäet. För både jag och Johan har ju varit totalt värdelösa på att fylla i den där boken som sida upp och ner har plats för första leendet, ståendet, ståendet utan stöd, stegen, stegen utan stöd, tanden, andra tanden, tredje tanden, hela garnityren(?) till en ruta där en faktisk hårtest ska klistras in. Känns en smula makabert nu men kanske mysigt för framtida Lilltjejen att beskåda vad vet jag.

I vilket fall har vi inte särskilt många datum nedtecknade, jag minns inte ens när hon började gå förutom att det visst ansågs vara rätt tidigt. När man nu har henne på dagis och kallpratet ofrånkomligt kommer in på ens telningar är dessa utvecklingsfaser tydligen väldigt intressant, eller kanske bara så enkelt och tacksamt samtalsämne för totala främlingar som tvingas till viss social samvaro medan deras avkommor tultar runt. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan när hon egentligen började gå och blir svaret lika skyldig varje gång. Hör det till gott mammaskap att kunna sådana saker? Eller till rena självklarheter? Jag som knappt kommer ihåg vad jag själv åt till lunch dagen innan.
Hur som helst, jag har inga datum här, bara detaljer jag funnit minnesvärda och här nu gör ett försök att faktiskt dokumentera. Så Lilltjejen:

Du stampar med foten när du blir arg, den vänstra. Fast när jag nu tänker efter sker det inte lika ofta. Inte att du blir arg, det blir du lätt framför allt när vi ska torka dig om näsan.
Den där vänsterfoten kunde också gå igång när du hörde musik som uppenbarligen tilltalade dig. Det skedde faktiskt så sent som ikväll. Du kan knata fram till stereon och vrida din lilla överkropp och stampa med foten. Det där med taktkänsla får vi jobba på men man måste ju börja någonstans.
Du älskar böcker och kan ägna lång tid åt att bara sitta och bläddra fram och tillbaka. Okej, inga "Krig och Fred" eller  "Herr arnes penningar" kanske men också där måste man ju börja någonstans eller hur?
Du springer fram till mig där jag halvligger i saccosäcken, klättrar upp och lägger kinden mot mitt bröst. Inte alltid lugnt och försiktigt á la kära mamma. Du kan titta upp och så dunsa ner kinden igen, titta upp och dunsa ner, igen och igen. Sedan klättrar du ner och pilar iväg för att några varv senare upprepa proceduren. När jag hämtade dig på dagis idag gjorde du sådär mot min axel när jag höll dig vilket fick dagisfröken att skratta.

Jag ska försöka bli lite duktigare på att notera dessa små guldkorn. Inte i en uppgjord bok vilket redan misslyckats, utan här, när jag ändå skriver. Försöka i varje fall.